Alice i underlandet

2012-01-23T17:03:00.001+01:00

Jag hoppas ni alla redan vet att jag inte försvunnit från bloggosfären, utan numer bloggar på egen domän:

http://killyourdarlings.nu

Alice i Underlandet

NY ADRESS

2011-01-26T23:20:00.002+01:00

Till er eftersläntrare kan jag nu meddela att jag blivit en finestflicka, och numera återfinns som toppbloggare i kategorin sex, skvaller och dejting. Men jag bloggar som vanligt bara om sex ;)

http://finest.se/killyourdarlings

Alice i Underlandet

2010-11-16T02:32:00.001+01:00

På bloggen som jag uppdaterar DAGLIGEN har jag 29 följare. På den här som jag inte uppdaterar alls har jag 75. SKÄRP ER!

http://www.killyourdarlings.nu
jag vill bli favvad och följd.

Alice i Underlandet

eftersläntrare

2010-06-11T17:00:00.002+02:00

Vad gör ni fortfarande här?

Jag bloggar alltså på http://killyourdarlin.blogspot.com nu för tiden! GET YOUR ASS OVER THERE!

Alice i Underlandet

HARAKIRI

2010-06-05T08:21:00.002+02:00

Jag antar att man egentligen kan kalla det för självmord. Sedan 2008 har Alice i Underlandet funnits hos mig, med mig, inuti. Men det som från början var en sexblogg fylld av fantasier och snusk blev något annat. Och ett tag kände jag mig väldigt osäker på vad jag ville med bloggen.

Länge har jag vacklat fram och tillbaks. Jag har låst bloggen, låst upp den, provat blogga på andra ställen, slutat helt, och när jag för inte så längesedan började skriva igen trodde jag att jag skulle vara Alice i Underlandet för alltid. Jag kände att bloggen fick vara som den var. Jag skrev om allt, precis allt, och det kändes skönt.

Men det känns inte rätt längre. Det har blivit en blogg jag kommit att avsky, eftersom jag förknippar den med ångest och passerad åtrå. En hel del drama också för den delen. Och kanske kan jag aldrig ta livet av Alice i Underlandet, kanske borde jag inte ens försöka, men jag är så jävla trött på det här att jag bara vill kräkas över hela skiten

Jag har en "vanlig" blogg också, den riktiga jag, bakom Alice, har en egen blogg. Och separationen är löjlig. När jag skriver något som inte handlar om sex hamnar det växelvis på alice och på den andra bloggen. Det går ju för fan inte. Jag trodde jag undvek att dela på mig själv genom att skriva om allt allt allt. Men istället har jag gått isär ännu mer än innan.

Så, jag återgår till att skriva en blogg av erotisk karaktär. I killed my darling alice. Den här bloggen kommer finnas kvar för den som vill läsa. Kanske kommer den där underlandet tjejen tillbaks någon gång och skriver här, någon gång när jag mår bättre och känner mig starkare. Men jag tror det inte. Jag vill inte längre ge av mig själv på det utlämnande sättet. Inte just nu i alla fall.

Och är du intresserad av att läsa den sexblogg jag kommer skriva så hittar du den precis just HÄR.

Alice i Underlandet

duh!

2010-06-04T17:43:00.002+02:00

Jag vill se på south park. Jag vill äta popcorn, ligga under täcket och se på south park. Det är märkligt, men jag blir fortfarande förvånad över hur korkade människor kan vara ibland. Detta bloggande, detta bloggande. Alltid så mycket drama och händerna i luften "jag har inte gjort någonting!"

Det hjälper inte med kommentarsgranskningen om man bara har en hjärncell typ. Och det hjälper inte att man leker hjälte och gör aggressiva utspel mot andra om man har könshår i ansiktet.

Jag har fått nog, och det är stora bloggförändringar på gång. Eller kanske inte så stora för er, men för mig. För jag vill också bara vara ifred och inte bli indragen i skit jag aldrig haft med att göra. Jag ska göra som the old days, som det brukade vara. Fast på nytt sätt. Puss.

Alice i Underlandet

kobolt

2010-06-02T14:18:00.001+02:00

Förälskelse är en omvälvande händelse. När en kvinna blir förälskad i en man aktiverar detta hennes animus (den manliga arketypen i hennes psyke). Bilden av hennes animus projiceras på mannen, hennes psykologiska innehåll läggs på honom. Samma sak när en man blir förälskad, då är det hans anima (den kvinnliga arketypen i hans psyke) som aktiveras och projiceras på kvinnan. Det är naturligtvis ett fruktansvärt torrt sätt att se på kärleken, men faktum är att det till stor del är på grund av denna omedvetna process som många förhållanden tar slut när de passerar förälskelsestadiet. Man inser att personen man kände sig förälskad i inte är samma person man har en relation med. Vägen till självkännedom går genom medvetenheten. Arbeta för att bli medveten om den här sortens omedvetna, inre processer.

Alice i Underlandet

ultramarin; en blå som aldrig är för mig

2010-06-01T12:22:00.002+02:00

Jag vaknar klockan tre, persiennerna glipar på sina ställen och morgonen är redan utanför fönstret. Det dröjer länge innan jag somnar om i den trånga sängen, och det dröjer ännu längre innan jag vaknar igen.

Hur länge kan man vara borttappad innan man försvinner helt?

Efter vändan i spåret står jag andfådd i hissen och betraktar mitt röda ansikte i spegeln. Var har mina konturer tagit vägen? Börjar inte färgen blekna lite?

Jag har bara ett enda fokus, en punkt, och kanske är det just därför jag inte gör färdigt de sista journalistikuppgifterna. För när jag är färdig, när terminen definitivt är över; vem är jag då?

Alice i Underlandet

2010-05-31T12:52:00.002+02:00

När månen vandrar på fästet blå, och tittar in genom rutan, då tänker jag under stundom så, och knäpper sakta på lutan; vad du är lycklig, du måne klara, som får så högt över jorden fara, och blott se på. Och blott se på.

Förvirringen är total idag. Det spelar ingen roll hur jag än försöker, jag kan inte skriva rätt den här dagen.

Jag vaknade klockan fyra. Jag somnade om. Jag vaknade klockan sex. Jag duschade. Vi åt frukost tillsammans medan Daphne låg på köksbordet. Hon vinkade på alla fem ställen när jag lämnade henne. Jag gick upp på stan för att plugga. Spontanfikade med honom eftersom han inte kunde på onsdag när vi egentligen skulle fikat. Han var nervös. Det gjorde mig nervös. Och pirrigt småkåt. Sedan gick jag hem, och medan jag gick tänkte jag att jag kände mig otrogen. Trots att jag är singel. Brutalsingel. Nu ska jag skriva klart lite mer skolarbete innan det är dags att hämta henne på dagis.

Alice i Underlandet

pariserblå; min färg

2010-05-28T18:47:00.002+02:00

Jag kan alltid fråga min vän om vägen, säger han, och jag vet att jag hittade rätt stig igen igår. Tack för det.

Idag har jag tecknat, undvikit skolarbete, gått i skogen, sett den jublande glädjen i min dotter, köpt ett par flipflops och längtat efter honom. Jag har tryckt ihop brösten i en bh och burit en vulgär klänning till det. Jag har scannat säkert hundra bilder, ätit sojabönor och funderat på att städa. Men avbrutit den funderingen ganska snabbt. Jag har haft besök av en jobbarkompis, och av min bästa vän. Jag har lyssnat på barnen som leker utanför och läst mail jag fått men inte besvarat. Och nu? Nu ska jag bada.

Alice i Underlandet

svart

2010-05-26T17:27:00.000+02:00

see if I care. Hädanefter kräver jag mer.

Alice i Underlandet

purpur

2010-05-25T18:18:00.003+02:00

Om 39 minuter ska jag lägga mig i soffan hemma hos min bästis. Där ska finnas kuddar och täcken. Kanske tvingar jag honom att sitta så jag kan ha huvudet i hans knä. Sen blir det film. En hyrd och två favoriter. Så länge vi orkar. För den här dagen orkar jag fan inte med mer.

Alice i Underlandet

magenta

2010-05-25T07:42:00.004+02:00

Historia:
Jag har stängt av telefonen eller lagt den i ett köksskåp, slängt den åt sidan, ignorerat, satt den på ljudlös, låtsats om att den inte finns.

Jag har maniskt kollat min mail.

Jag har loggat in på msn, loggat ut igen, varit inloggad på offlinestatus bara för att få en skymt av någon som är online.

Jag har läst brev, rivit sönder, skrivit brev. Formulerat hundra eller tusen ord, minst, i ilska eller irritation eller hjärtesorg.

Men inte för din skull. För vi är inte såna. Vi har kommunikationen. Den har du lovat mig.

Nutid:
Jag klarar inte tystnaden när jag inte vet vad den innebär. Och du ger mig inga ledtrådar. Svarar inte på frågor. Jag är orolig. För dig, för du mår uppenbarligen dåligt. Och för oss, det känns som vi inte kommer finnas mer. Du förminskar mig, tilldelar mig en annan roll än den jag hade från början, genom att utesluta mig. Jag blir mindre än en älskarinna, mindre än någon som tycker om dig (eller som du tycker om). Jag blir ett ingenting som du enkelt kan stänga av och låtsas om att hon inte finns när du har riktiga problem i ditt riktiga liv. Du visar mig precis hur oviktig jag är, hur lätt jag är att bara skära bort från ditt liv.

Du vill att jag ska dyrka dig. Du vill vara den förste. Du vill finnas där, närvarande i mina tankar och fantasier. Men säg mig vad det är meningen jag ska göra nu. Mina tankar är tomma för du har gått din väg, och jag finns inte längre i dina tankar.

Jag har slängt sönder mobilen. Jag vet inte om jag ens vill försöka sätta ihop den igen, för när jag slår på den kommer den att vara lika tyst som innan.

Framtid:
Med tanke på din ovilja att besvara vissa frågor tror jag att dina problem rör känslolivet. Kärlekslivet. Sex kanske. Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag är trött på att bli bortvald för andra kvinnors skull.

Alice i Underlandet

krapplack

2010-05-24T09:15:00.002+02:00

Det är en ny morgon, everyday's a new day, lyssnar på josh martinez och vibrerar i tysthet. Funderar om solen tänker fortsätta skina och om jag äntligen kan ta på mig sommarklänningen som hänger i garderoben och bara väntar på mig. Jag har halvgjorda uppgifter i min laptop och passerade inlämningsdatum, men det spelar ingen roll. Det är inte mycket som spelar roll idag. Jag antar att det är så här det blir när

Alice i Underlandet

kinakridon

2010-05-23T13:34:00.002+02:00

Jag är inte rädd för att vara ful. Längre. Jag borstar mina tänder, kammar mig, håller mig ren. Jag klär mig i rena kläder, jag gör som sig bör, som man ska. Som du vill. Men jag är inte längre rädd för att vara ful. Jag brukade vilja vara till lags, så jag skulle älskas som de andra, de fina tjejerna, jag brukade vara mån om att göra mig till och jag försökte, men jag gjorde aldrig rätt. Och efter gymnastiklektionerna i högstadiet, medan jag satt nyduschad och påklädd såg jag vad som skilde mig från dem. Jag väntade. Ryggsäcken på ryggen. Betraktandes. De smorde in sina kroppar med lotion, ansiktet med något annat, deodorant och fasa över generande hårväxt, hårmousse, spraybalsam, snoddar och hårtorkar och så smink och parfym och tusen olika dofter på en enda kropp och. Jag vet att jag inte hör hemma. Det har jag aldrig gjort. Men jag är inte rädd för det. Längre.

I år fyller jag trettio. Jag tror det är att vara vuxen. Men allt som oftast känner jag mig som en flicka, och alltid, alltid, längtar jag in i min mammas trygga famn. Jag vill in till henne, och hållas nära, som då (aldrig som nu). Men hon har inte ögon för mig längre. Jag är vuxen nu. Jag har ett eget barn. Det är jag som ska vara den trygga famnen för någon annan, jag ska hålla nära och älska. Och älskar gör jag. Ibland så jag går sönder.

Ytan spricker alltid först. De tittar på mig, tycker jag, som att de ser hur trasig jag är inuti, som att de ser min ångest och känner förakt, inte för att den finns där, utan för att jag inte förmår gömma den. Men jag skrev ju det, redan i början. Jag är inte längre rädd för att vara ful. Jag har inte så många gränser kvar. Om du inte lyssnar på mig när jag talar så skriker jag, vrålar ursinne över dig. Och sedan vill jag att du älskar mig igen.

Alice i Underlandet

cinnober

2010-05-23T13:25:00.002+02:00

Skit samma. En gång skrev jag inlägg fyrtiofyra (länk till höger i menyn) för att slippa spekulationer om vem jag skrev. Eller snarare, för min egen skull. Jag tänkte mig att om jag alltid skrev om honom, henne, du och jag, så skulle jag kunna känna mig friare i mina texter. Alla män blir han. Alla kvinnor hon. Du fattar principen. Då är det fritt för alla att spekulera hur som helst, men ingen skulle någonsin veta vem jag skrev om.

Men det fungerar fan inte. Så jag började sortera i kategorier, men nu skiter jag i det här. Vem du än är, tro vad du vill. Läs in dig i mina texter om du tror att du är så viktig då.

Alice i Underlandet

karmosin

2010-05-23T10:02:00.003+02:00

Jag tycker om när det regnar. Jag tycker om att ligga naken i sängen under täcket, med fönstret öppet och uppleva regnets rytm mot plåttaket, mot asfalten och fönstret. Hur det luktar. Synen av vattendroppar som rinner längs glaset.

En söndag, en sådan där dag som rör sig för långsamt, mot ljuset och den vita himlen. Jag ligger stilla i sängen. Försöker lära mig själv tålamod. Eller kanske inte ens det, bara stillhet. För man kan inte säga att det heter tålamod när det bara känns som väntan. Jag väntar. Men ingenting händer. Ingenting hörs, förutom regnets rytm genom det öppna fönstret.

Alice i Underlandet

kadmiumröd; 99 problems but the bitch ain´t one

2010-05-22T14:19:00.006+02:00

Jag vet ju att du inte läser här, fast det är kanske just därför jag skriver min hälsning till dig här, allt som inte ryms i ett sms och som jag ändå vill formulera, tankar jag vill släppa iväg som röda ballonger mot himlen, oavsett om de når sitt mål eller inte.

Jag vet du har problem just nu, jag vet att det är något du grubblar på. Du har nittionio problem, och jag vill bara säga, att jag är inte en av dem. Jag frågar inte vad som händer i ditt liv för att tynga dig ännu mer. Jag frågar inte för att lägga mig i. Jag oroar mig. För dig. Vad du än tror om mig eller oss eller någonting alls så bryr jag mig om dig, jag tycker om dig. Och just nu har jag verkligen ingen aning om hur du mår, eller vad som händer med dig. Men jag hoppas du tar hand om dig.

Ta det lugnt. Och som jag brukar skriva; glöm inte att andas. Resten löser sig.

Alice i Underlandet

apropå att slicka fitta

2010-05-21T09:31:00.003+02:00

Har ni läst om det här i Aftonbladet? Jag tror att någon på annonsavdelningen har väldigt snuskig fantasi som bjuder ut fittgratänger så billigt. Ett kön som mat. Varför inte. Kukar jämförs ju med diverse maträtter, korvar och grejer. Men som kvinna vet jag inte om fittgratäng är särskilt smickrande. Eller clam. What´s up med hela fiskgrejen liksom?

Alice i Underlandet

rovdjurs föda, reviderad

2010-05-21T09:27:00.004+02:00

Jag böjer villigt min nacke för männen, men aldrig för dig. Du är ett ingenting, du är en vacklande skenbild, ett hologram på sin höjd, och du har rätt. En del saker ska förbli fantasier, för verklighet blir det aldrig. Tro mig, du vill inte smaka på min fittsaftsvåta verklighet.

Han klär av dig naken, du fnittrar som en fjortis i hans armar, så upptagen av dig själv, din kropp och din egen åtrå, övertygad om att du är hans allt. När han lägger dig på sängen vill du ta av dig ögonbindeln, men han smeker dig lugn, leker dig varm och får dig att slappna av. Du sträcker ut armarna, som han instruerar dig till, och han spänner fast dig. Hårda läderband runt handlederna, mot sänggaveln. Benen är vitt särade, låren fastspända de med. Så ligger du, vidöppen och redo att användas.

Han tar min plats i fåtöljen, smeker kuken medan han ser på oss. Jag tar för mig. Jag smeker din kropp, river med naglarna, örfilar dig och slår dig tills du gråtande ber mig sluta. Jag fingerknullar dig och torkar av vätan i ditt ansikte, tvingar dig att suga på fingrarna, och någonstans misstänker du kanske att det inte längre är han som leker med dig.

Jag spottar på din fitta, gnider in saliven ordentligt och växlar fingerknullande med hårda slag rakt över klittan, varje slag får dig att rycka till, skrika med din ljusa röst. Jag ser på honom, han reser sig från sin plats och kommer fram till oss. Brutalt trycker han in kuken i din mun för att tysta dig, och det är då du verkligen inser att det inte bara är du och han i rummet. Där finns någon mer. Jag. Du sliter, försöker komma loss, men du sitter fast. Hans redskap är bra och du tvingas ligga kvar i sängen, helt utlämnad åt honom och mig. Det är vad jag kallar leksak.

Sedan byter vi plats, han sätter sig med kuken mot din fitta, och jag gränslar ditt ansikte. Jag märker att du protesterar och slår dig, en hård örfil, sen trycker jag mig mot din mun igen. Du vill fortfarande inte, och jag upprepar örfilen, om och om igen tills du fattat att du inte kan säga nej. Du öppnar munnen, jag gnider mig mot din tunga, och ju kåtare ju blir desto hetsigare och hårdare blir jag med mina rörelser över dig. Mot slutet är du våt av min fitta, jag cirklar över din mun, din näsa, kinderna, hakan, det spelar ingen roll, jag vill bara kladda ner dig totalt. Jag tar av dig ögonbindeln, sliter ditt huvud uppåt, drar dig mot min fitta i håret, och medan du suger in klittan i munnen och möter min blick kommer jag. Inte för att du är den bästa som någonsin slickat mig, utanför att den sannskyldiga maktordningen är fastställd.

När jag är klar glider jag av ditt ansikte. Jag har tröttnat på leksaken. Kanske han med. Kanske knullar han mig istället, medan du tvingas se på.

Alice i Underlandet

jag undrar och längtar

2010-05-21T06:53:00.005+02:00

Läser du fortfarande här? Min blogg är inte längre vad den var då, men jag undrar om du fortfarande läser här. Ibland är det något dåligt, att tänka på din intensiva blick över mina nakna ord. Som att du kommer mig för nära utan att jag kan hindra dig eller ens vet om det. Ibland är det något bra, som att jag klär av mig naken, ståendes på golvet i mitt dunkelt upplysta rum, och du står utanför och ser på. Fast för det mesta tänker jag att du inte läser här alls. Jag vill så gärna veta.

Jag sover med fönstret öppet. Jag tycker om när ljudet och doften av regn letar sig in, men det är ändå inte samma som havet. Jag längtar till havet. Det danska havet som är så mycket mer kraftfullt än det svenska.

Min väninna och hennes man tog mig på rundtur på Gotland, vi åkte till havet. Jag petade med min nakna fot i sanden. Är det här havet? Inga ljud. Inga vågor.

Det finns en plats där man får vara i fred. Där havet stormar och slår sönder vågorna mot stranden. Där sandflugtskommitéen planterar sin klittvegetation för att stränderna ska bevaras. Där jorden långsamt slukar andra världskrigets bunkrar, sväljer betongen rakt ner. Birkes till morgenmad, färsk fisk några kilometer bort, köpcentret med det godaste körsbärsvinet och hela tiden den slumrande känslan hos alla. Här får man vara i fred.

Alice i Underlandet

åttio

2010-05-21T00:09:00.004+02:00

Jag visste inte att det kunde bo så mycket längtan i min kropp, jag trodde aldrig att jag kunde åtrå någon så jävla hårt, och jag har helt tappat greppet. Vet inte längre vid vilken punkt av skeendet du kröp in under min hud, men nu är du här.

Som ett spel eller en lek med leenden och inte slita kläderna av varandra fast allt jag vill är att ta dig i min mun, din kuk mellan mina våta läppar och dina händer i mitt hår jag ska sitta på huk i höga klackar och asfalten under mig blir fläckigt våt.

Jag längtar efter din värme och känslan av din bröstvårta mot min tunga. Jag längtar efter din röst som liksom får mig att skälva av kåthet (varför tror du jag inte vill att du ringer mig), det är bortom sans, bortom kontroll och logik, din röst i mina öron och jag vill alltid vara duktig för dig.

Dina fingrar, jag säger dina fingrar, det har aldrig varit som det är nu för jag vet vad dina fingrar kan, jag har känt det och jag vill ha mer, dina fingrar i fittan, eller i röven medan jag gnider klittan mot din tunga och kuken i munnen och fittan och jag ska slicka svetten av din kropp.

Jag tror du mörkar nåt säger han och jag vet att han ser det på mig, mina kinder eller kanske ett halvt leende, han har alltid vetat, alltid sett det på mig, du mörkar något och jag säger nej, alltså, jag ska bara träffa min vän, det tar max tio minuter, och ni ska ju ändå hämta släpet och lasta på grejerna och han säger okej. Jag har ingen aning vad han pratar med mig om medan vi väntar på hans pappa, men jag vet att jag borde lyssna. Och sedan går jag för att träffa dig.

Jag ser dig innan du ser mig. När du får syn på mig släpper du mig inte med blicken och jag känner det, att du vill lika mycket som jag. Du tar om mig, din doft i näsan (senare, i bilen, kan jag känna din parfym i urringningen) och allt borde bara vara snuskigt sex men det är sommarkvavt och civiliserat lördagsliv i en slumrande småstad.

När vi är framme sätter jag mig på verandatrappen, bortsett från hans mamma och hans svägerska är det nästan tyst, barnen leker bra tillsammans, och jag njuter av blå himmel och småfåglar som sjunger. Jag blir nästan lugn. Nästan stilla. Jag finner nästan ro.

Alice i Underlandet

sjuttionio

2010-05-20T19:41:00.002+02:00

Det är mycket funderingar just nu och jag behöver prata. Det är tragiskt att vänta på nästa kuratortid. Det finns vänner. Men kan jag prata om allt?

Väldigt sällan har jag uppskattat min mens. Sedan jag fick min mens (som mellanblödningar) under en oväntad graviditet har jag lärt mig att det inte är något att lita på. Man kan blöda fast man är med barn. Med andra ord är mens bara till besvär. Jag har alltid haft fruktansvärt ont, och nej, det blev inte bättre efter jag fick barn (fast skolsyster i högstadiet lovade det).

Men nu kändes det som en lättnad. När jag kände det, vissa gånger kan jag avgöra exakt på sekunden när det börjar. Och nu kände jag blodet och kunde andas frisk luft. Det blev en paus, ett lufthål och en förklaring till de tidigare dagarnas kåthet. Nu kan jag också vara disciplinerad. Grattis mig.

Det påminner mig om en blogg jag hörde talas om, där en ung kvinna lägger upp foton på sina bindor och trosor. Jag vet inte om det är sant, och jag tänker inte ta reda på det. Men det visar ju att allting är möjligt.

Sov gott.

Alice i Underlandet

sjuttioåtta

2010-05-20T18:05:00.002+02:00

Jag har feber. Mitt ansikte kokar och jag tror att mina drag har lösts upp. Det kanske inte ens finns något ansikte kvar.

För några dagar sedan bestämde jag mig för att halva min identitet, eller mina rötter, var något viktigt. Något som inte längre kunde nonchaleras. Jag har tagit tag i något jag borde gjort för länge sedan. Och medan jag gör det, och tror att jag gör rätt, så möts jag av motstånd från det mest oväntade håll. Från den som själv borde ha gjort allt jag nu gör.

Alice i Underlandet

sjuttiosju

2010-05-18T19:53:00.002+02:00

Det är som en jävla organism utanför mig själv, eller innanför, under hud och kött och svarta ben. Det är en plats jag aldrig kan välja, utan en port som faller över mig och så plötsligt är jag där i en värld som är min egen fast åt andra hållet, som ett underland på riktigt, fast den dåliga sorten. Och jag vill inte längre ta mina tabletter. Min kurator säger att jag borde, att de små pillren finns där för att hjälpa mig, att det inte är farligt, inte vanebildande bla bla bla. Men jag svär, jag dör lite när jag äter tabletterna. Jag blir så trött, jag fungerar inte, jag orkar knappt hålla ögonen öppna, och jag vill leva.

Den första vågen drar förbi och jag är sansad, för ett ögonblick.

Men så börjar det kräla inne i min kropp igen, som fjärilslarver i inälvorna, jag går ut på balkongen, men hon följer efter, jag går in igen och ser henne stå kvar, hon blåser såpbubblor i solen och allt jag tänker är att hon inte får se mig sån här och jag vill bara gå sönder.

Snälla slå mig. Hårt. Med din knutna näve. Låt mig få gå sönder i dina händer, krossa mig, mal mig till damm, se på mig med eld och is. Använd din kropp för att ta sönder stenytan som täcker min kropp, jag lovar, under all granit finns jag, en mjuk kropp av kött och blod och en trumma i bröstet som slår så hårt, som slår en rytm för krig och allt som är svart. Men du är inte här nu.

Hon kommer in och ser på mig. Vad gör du, frågar hon och jag ler och säger att jag skriver något till skolan. Hon kommer fram till mig, lägger armarna runt mig och frågar kan du inte komma ut och vara hos mig istället? Jo säger jag och följer med henne. Vi sätter oss på balkonggolvet och hon fyller luften med tusen bubblor och skrattar.

Alice i Underlandet

2010-05-18T11:04:00.002+02:00

Den här dagen är en blandning av banjo och lullaby med den raspiga bakisrösten och jag är en regnbåge med dig, det spelar ingen roll att mitt afro är överdimensionerat och dessutom, var är kärleken?

Vill du veta vad jag menar? Vill du förstå hur jag tänker? Sure, här är dagens soundtrack:

http://www.youtube.com/watch?v=1QHHe-i5HsE
http://www.youtube.com/watch?v=esvJqyw9rBA
http://www.youtube.com/watch?v=Lkc4ENGBlIA&feature=fvst
http://www.youtube.com/watch?v=WpYeekQkAdc&feature=fvst

Alice i Underlandet

sjuttiofem

2010-05-18T10:18:00.001+02:00

Jag befinner mig någonstans i solen, och jag ler nästan hela tiden (förutom när jag ser på berget av disk). Det är en bra tid just nu.

Alice i Underlandet

sjuttiofyra

2010-05-17T15:25:00.002+02:00

Just nu, just precis nu: en sån dära tjejkompis, tack. En dån dära nära tjejkompis som ba fattar allt. En sån dära för confessions, therapy och lite boosting med. Och milkshake.

Jag saknar dagarna på världens skabbigaste café, inrökt och jävligt, med bränt kaffe i koppen och så vi två. Sen systemet, vin, lilla livs för nötter (alltid till rabatterat pris) och sedan hem till den spartanskt inredda lägenheten. Vi två. Nu har jag barn och hon har barn och vi ses aldrig känns det som, och när vi ses vill jag aldrig välla över på henne.

Alice i Underlandet

sjuttiotre

2010-05-17T10:00:00.002+02:00

Jag har solen i ögonen idag. Och jag hatar när jag måste gissa mig till vad du tänker. När du inte bara kan säga eller fråga, utan istället bara är tyst, men inte tillräckligt tyst. Det lågmälda viskandet från skrivna ord du vet att jag läser signalerar något men jag vet inte vad. Och jag tänker inte fråga. Du vet var jag finns om du vill använda orden på riktigt.

Alice i Underlandet

sjuttiotvå

2010-05-16T19:11:00.002+02:00

Om och om och om igen. This is the good stuff.

Alice i Underlandet

sjuttioett; to see the world in a grain of sand

2010-05-16T10:58:00.004+02:00

Ett
Det är en rytm i rytmen, ett pickande i tiden, en puls av regelbundna hjärtslag var trettionde minut eller så. Och jag vet vad det är du väntar på, jag vet bara inte om jag är villig att ge dig mina ord om hur det är att hålla ett korn av sand i sin öppna handflata.

Två
Det har regnat i två dagar, jorden är mättad och fukten ligger tung i luften. Jag känner den mot min kropp. Den äter sig in under mina kläder, lägger sig mot min hud och lockar mig att tänka våta tankar. Fast det gör jag ju redan. Jag tänker fukt som svett, pärlad mot huden och vatten och den mjuka vätan mellan mina lår och hans fukt mot min tunga. Mina tankar är infekterade, dränkta i fullkomlighet och regn.

Tre
Jag blir som en sierska över mina egna misslyckade relationer, jag blir en Cassandra som inte ens jag tror på, för jag vill alltid att det ska finnas en fortsättning, bara ett knull till, en smekning. Jag låser dörren bakom någon, sätter mig på sängen med tomheten och någon blir en ingen. Jag låser dörren med gråten i halsen och jag ser honom aldrig igen. Men en gång, endast en, med en älskare, låser jag dörren och skrattar såpbubblor mot en ljust turkos himmel.

Fyra
Min blick är sänkt. När jag ser upp och vilar i hans blå är all nervositet borta. Det är precis som då och jag vilar i trygghet.

Fem
Jag somnar med mobilen intill sängen och de fuktiga tankarna överallt, under täcket, det tunna tyget i täcket klibbar mot min kropp och i drömmen sover jag inte ensam. I drömmen sover jag inte alls.

Sex
Det finns klockor som visar tretton timmar, det finns minuter som tappar sekunder och ögonblick som egentligen är evighetslånga. Konsten att stjäla tid, att samla på överflödet och använda det nu, snälla nu, jag är på stan, var är du, det går inte, vi ska åka, jag ska åka, fem minuter tio, jag går nu, jag är här, vi ses där. Paus. Och nu? Kom tillbaks. Det går inte, jag sitter redan i bilen på väg bort. Det är en lek. Hetsandet, jag är kåt, slit sönder mina trosor och fingra mig hårt. Sedan att ses men aldrig ensamma, det adderar, att bara kunna omfamnas lätt, mina läppar mot hans hals, han luktar gott, armarna runt mig och sedan; släpp. Det finns inga spår efter regnet, solen lyser starkt, men luften känns fortfarande regntung. Våt. Jag kan se det i hans ögon.

Sju
Ett sandkorn kan vara ett ingenting alls, inte ens damm, eller allt. Jag vägrar lägga in en värdering i någonting. Det tror jag du gör så bra utan mig. Jag vill inte tänka eller prata sönder. Jag vill bara vara här.

Alice i Underlandet

sjuttio

2010-05-14T11:19:00.002+02:00

Det är som att det är jag som är nedgrävd, med den tunga, blöta leran hårt packad kring min kropp, runt mina ben. Jag kan inte röra mig, den enda rörelsen i världen är bakåt. Långsamt bakåt.

Jag vill bara vara fri. Lugn. Jag vill hitta ro, skjuta skott och slå rot. Låta knopparna brista ut i späda, ljusgröna blad. Hon skrev att det gör ont när knopparna brister, men jag tror hon har fel. Det är inte det som gör ont. Det är allting annat som gör ont. För i ögonblick av knopp till löv finns inget annat än skir lycka, som så lätt färgas svart av giftig luft.

Visst gör det on när min hud brister, och en renare, lättare jag kliver fram för att fortsätta, men vägen är blockerad av osagda ord och leenden som inte vill väl.

Allting jag skriver här blir bara skit. Jag önskar att jag kunde hitta tillbaks till de ord som alltid låg mig så nära förut, de ord som på rätt sätt beskrev mina tillstånd. Det känns som jag tappat allt, och formuelringarna jag använder är för högtravande och fjantiga. De är inte mina. Men jag vet inte heller vems det är, eller var mina formuleringar tagit vägen.

Alice i Underlandet

sextionio

2010-05-14T10:30:00.001+02:00

Det verkar lovande.

Alice i Underlandet

sextioåtta

2010-05-13T19:34:00.002+02:00

Jag är hela tiden så trött. Trött i sinnet och i hjärtat. Trött under stängda ögonlock. Det regnar från en vit himmel, och jag vet snart inte var jag ska göra av mig själv. Ibland känns det bara som jag har sönder allt.

Jag har inte skrivit ett vettigt ord idag, och det känns tungt. Men å andra sidan; det är inte mycket som är lätt en sån här dag.

Alice i Underlandet

sextiosju

2010-05-12T16:04:00.000+02:00

Jag hatar också alla människor som roar sig med skitsnack om andra.

Alice i Underlandet

2010-05-12T15:29:00.001+02:00

Som en ristad morsekod i pappkartongens oregelbundna struktur eftersom ingen kan knacka på papper.

Alice i Underlandet

2010-05-12T15:03:00.002+02:00

Jag hatar barn. Inte mitt eget, och definitivt inte alla, men jag hatar de två typ tolvåriga snorungarna som sitter vid bordet en bit bort på samma café som mig och äter glass. De pratar skit med sina pipiga flickröster, flamsar och river inredningen. Jag hatar dem och är för jävligt glad att jag inte är tolv längre.

Jag kan inte publicera kommentarer. Jag kan inte skriva kommentarer. Kanske är det straffet för att jag stjäl nät från någons oskyddade, trådlösa nätverk. Men jag läste "den sista bloggen" och blev förälskad i ett inlägg om depression. För aldrig har jag läst någon beskriva så bra det jag själv kände, när jag insåg att det inte är meningen att man ska må så här.

Idag har jag för första gången på länge tagit mina ångestdämpare under dagtid. Det är lite för mycket idag, och jag behöver varva ner, mjukna till. Jag skulle vilja dricka mängder av vin samtidigt som jag spenderade tid vid ordbehandlaren, för att inte stressa sönder över att det finns så mycket som vill komma ut samtidigt, men inte tillräckligt med tid och ork för att avsluta eller ens påbörja i vissa fall.

Tabletterna jag har tagit kommer försätta mig i zombiestate, och det blir en plåga att försöka ta mig hem senare, när jag fikat färdigt. Hur ska jag lyckas göra det med ögonen öppna?

Nu ska jag fortsätta skriva novell. Om 50 minuter kommer min fikadejt, och jag måste hinna klart mer än tre stycken tills desss.

Alice i Underlandet

sextiowhat?

2010-05-10T21:23:00.004+02:00

För några veckor sedan såg jag Iron Man, ettan, för första gången. Jag är vanligtvis ett stort fan av superhjältefilmer så jag vet inte riktigt varför det tog mig så lång tid att se den. Och jag älskade den, så klart. Och inte bara för att Robert Downey Jr är med. Jag älskar kvick humor, rappa replikväxlingar och ända sedan jag såg den har jag tjatat på S.O.S. att se den med mig eftersom jag gärna vill se den igen (ja, det känns liksom lite miffo att se den själv, igen, så snart).

Idag var jag med min lillebror på bio, vi såg tvåan, och ja. Jag älskar den lika mycket som ettan. Dessutom är Scarlett med i den här. Jo, S.O.S., läs här; du missade Scarlett! Jag måste erkänna att jag är svag för Scarlett. Och i den här filmen, dammit, hon är så jävla het. Jag gillar att bli dominerad, av män, men när det gäller kvinnor vill jag vara "on top". Men ja, Scarlett är nog den enda kvinnan som skulle få dominera sig, om hon är lika hård som i Iron Man. Kolla bara...

Vidare har jag insett att det är dags att skaffa en handy man. Det måste vara en handy man som gäller. Typ en smed eller något. Jag hade ett svagt ögonblick under första filmen när Robert Downey Jr bankar plåt eller nåt, men jag samlade mig ganska snabbt. I den andra filmen är Mickey Rourke med, och jag har aldrig gillat honom. Han är inte snygg. Och i synnerhet inte nu när han förstört sitt utseende totalt. Men det finns ett liknande ögonblick, där det är han som typ svetsar och bankar plåt (klaga inte, jag kan väl inget om sånt här!) och jag insåg att jag nog kan kompromissa med mig själv. Så länge han inte rör på läpparna (de ser ju skitläskiga ut) och plockar ut sina läskiga extensions så skulle jag kunna knulla honom. Fast bara om han har kvar alla fejkade ryska fängelsetatueringar han hade i filmen då.

Punkt slut, nu ska jag lägga mig.

Alice i Underlandet

sextiosex; recognize?

2010-05-09T05:02:00.002+02:00

Hennes läppar luktar som jordgubbar, fast mer som den kemiskt framställda sorten än riktiga jordgubbar. Dom är rosa, läpparna, och glänser. Hon har särat dom lätt, ler nästan, men bara nästan, och när jag böjer mig över henne, trycker mina läppar mot hennes mjuka, kladdiga, nafsar hon efter mig. Hon suger in min underläpp, mjukt, i sin mun, och biter försiktigt. Jag tänker mig att jag ska tvätta ren hennes läppar, tvätta bort plastiga jordgubbar och läppglans med min fittsaft.

Liggandes på rygg särar jag mina ben, drar upp benen mot min kropp. Jag drar fingrarna på var sin sida om klittan (om konstgjord bärdoft hade ett utseende skulle det vara som en rosa, kåtsvullen, hal och kladdig klitta), jag masserar blygdläpparna, och trycker höfterna uppåt. Hon ligger mellan mina ben, sträcker ut tungan och låter den leta sig fram. Hon slickar mina blygdläppar, fortsätter retsamt ner över fittskåran, tränger nästan in, men avbryter sig och fortsätter upp mot klittan. Min fitta är kladdig, av fittsaft och saliv, men klittan är ännu orörd.

När hon äntligen låter läpparna sluta sig kring klittan och smakar på den, gör hon det försiktigt, smeksamt och mjukt. Jag kör ner fötterna i madrassen, skjuter upp höfterna i luften och trycker min fitta mot hennes ansikte. Hon använder händerna också, smeker mig samtidigt som hon slickar, fingerknullar mig mjukt och långsamt. Jag juckar mot hennes mun i en snabb, hård takt, men hon låter sig inte skyndas på. Hon tecknar cirklande mönster över min fitta med sin mun, sensuellt. Jag lägger händerna runt hennes huvud och trycker henne mot min fitta samtidigt som jag knullar hennes mun, gnuggar klittan mot hennes tunga. Men det är inte tillräckligt.

Jag är brutalkåt när jag sätter mig på hennes ansikte. Nu ligger hon på rygg, händerna har hon mellan sina egna ben, det låter kladdigt när hon kör fingrarna ut och in i sin fitta. Hon suger in min klitta i munnen, jag drar hennes huvud uppåt och gnider mig mot tungan. Jag rider hennes ansikte, cirklar med höfterna, hela tiden snabbare och snabbare. Hon hånglar med min fitta, jag knullar hennes mun, och när jag kommer gör jag det hårt. Jag håller hennes huvud alldeles stilla, munnen tätt tryckt mot klittan, fittöppningen tryckt mot hennes haka. Tungan fortsätter sin mjuka lek, hela min kropp är spänd och till slut börjar jag darra, det blir för mycket. Jag stönar och glider av henne.

Hennes ansikte är glansigt, hon är kladdig av min orgasm. Nu ler hon. Jag böjer mig över henne igen, mitt ansikte tätt intill hennes, men utan att vidröra. Jag känner doften av min egen fitta från hennes ansikte. Det är inte kemisk. Jag ler, hennes läppar är lätt särade, och när jag kysser henne djupt förnimmer jag smaken av mig själv.

Alice i Underlandet

sextiofem; right back at ya, Joban

2010-05-08T16:36:00.003+02:00

Alice i Underlandet

sextiofyra

2010-05-08T16:01:00.002+02:00

vi åt frukost tillsammans, jag ville ha ägg och kaviar, och hon ville ha ägg och banan. Sedan gjorde vi oss i ordning. Den lilla bärnstenskulan runt hennes hals hänger så fint, och jag tror hon tycker om den mer än andra halsband för det är det enda halsbandet hon inte tar av sig på en gång.

Sedan var det lekparken. Massor av såpbubblor överallt, vi gungade och klättrade tillsammans.

Alice i Underlandet

sextiotre

2010-05-08T15:59:00.002+02:00

Det är som att prata med en vägg. Inget går in och allt studsar tillbaks.

Alice i Underlandet

sextiotvå; olyckor händer så lätt

2010-05-07T18:48:00.002+02:00

Min dotter trampade mig nyss på tån. Aj, sade jag. Det var inte meningen, svarade hon. Nej, sade jag. Jag vet. Men det gör ont ändå. Förlåt sade hon. Och jag sade att det var okej. Hennes ursäkt var uppriktig och utan bortförklaringar.

Alice i Underlandet

sextioett

2010-05-07T13:40:00.001+02:00

När jag var liten växte jag upp i en håla där majoriteten av befolkningen ägnade större delarna av sin fritid till att prata om de andra invånarnas göromål. Det var inte alltid elakt, inte förtal, men det skulle pratas om. Diskuteras. Ventileras. Som inflyttad familj med kvinnomisshandel, otrohet, alkoholism och ungdomsligister kan jag väl säga att min familj var en sådan man pratade om. Ganska ofta.
Jag hatar att bli pratad om. Det är mycket roligare när någon pratar MED mig. Say it to my face liksom.

”Varför skaffa en anonym blogg?”

Jag bloggar anonymt för att så ocensurerat som möjligt kunna skriva om sådant som händer i mitt liv och som jag funderar på. Jag har valt anonymiteten, eller mitt alias, för att undkomma mer snack i en liten stad. Nu kan ni läsa det här:

”Jag känner mig allt för ofta hämmad på min vanliga blogg och utelämnar och låter bli att skriva om saker för att inte såra eller hänga ut de som läser. Och ibland är det fruktansvärt frustrerande att ha en blogg för att man behöver ventilera saker men inte kunna göra det ändå. Bloggandet har blivit en form av terapi men mister sin funktion när jag inte kan vara helt öppen och ärlig.”

Vad tycker ni? Läs det en gång till. Klar? Den här texten är skriven av någon som bloggar både offentligt och anonymt, med två bloggar. Det är inget fel i det, jag gör samma sak, två bloggar kan vara behändigt, mormor kan läsa på min offentliga blogg om vad som hänt min unge, hennes barnbarn, och mina älskare och nära vänner kan läsa här om sånt som rör sig i mitt huvud. Men. MEN.

Ovanstående utdrag från den anonyma bloggen är skriven för exakt samma läsarkrets som den offentliga bloggen, med ytterst få undantag. De personer som omnämns i den anonyma bloggen har inte tillgång att läsa den. Här vill jag göra en återkoppling till den lilla staden i vilken jag växte upp där man alltid ansåg sig ha rätt att reflektera över andras liv och prata om det, men alltid bakom ryggen.

Jag har vetat om länge att den finns, den anonyma bloggen. Och att vi är ett ytterst fåtal som inte får läsa. Jag har många gånger funderat över om jag finns med där, i orden. Men varje gång en sådan tanke dyker upp tänker jag att det bara är min egen fåfänga som gör mig så pass viktig att jag förtjänar ett omnämnande där. Fast det visade sig att jag faktiskt finns med där. Inte på många ställen tack och lov, och det är ingen katastrof, men det finns ett par punkter jag vill uppmärksamma.

Bloggaren har av någon anledning valt att inte kalla mig för Alice, utan för första bokstaven i mitt riktiga förnamn. Bloggaren har även påpekat vid vilken högskola jag studerar och vad för sorts studier jag bedriver. Bloggaren har beskrivit detaljer ur mitt personliga liv. Låt mig dessutom poängtera att alla som läser den anonyma bloggen vet att det är jag, Alice, som åsyftas. Den som har ett och annat hemma i skallen kan med hjälp av informationen på den hemliga bloggen och det jag skriver här, ganska lätt räkna ut vem jag är. Jag är ju inget datasnille, och det finns säkert redan massor av folk som räknat ut det eller så, men ändå. Om jag har ett alias, varför inte använda det? Varför synliggöra detaljer om mitt liv jag valt att inte avslöja? Varför skriva om mig över huvudtaget? Jag har inget med bloggarens liv att göra!

Men det som stör mig mest är att jag hängs ut som den personen som förstörde relationen med den person som han/hon älskade mest av alla. För att jag ställde till med bråk. Jag. Bloggaren har skrivit att de bråk JAG ställde till med var en av orsakerna till att deras relation tog slut.

”Självironi, vad är det?
För mig är det jäkligt viktigt att man inte tar sig själv för på stort allvar. Att man kan bjuda på sig själv och skratta åt sig själv och framför allt ha lite självironi eller självdistans.”

Det roar mig. Det är oerhört skrattretande att det finns människor som kräver att man har lite självdistans och inte tar sig själv på för stort allvar men själv inte har något emot att höja sig själv till skyarna som ett oskuldsfullt helgon utan att reflektera över att något annat i ens eget beteende kanske spelade in i att förhållandet tog slut?

Nåväl. Det här är ju MIN anonyma blogg där jag skriver MINA hemligheter, och jag skriver ju inte heller skit om någon annan, och ingen som läser här fattar vem jag har skrivit om och så där, så allt är ju frid och fröjd.

Jag är ju för det fria ordet, jag har så många gånger sagt att ”det här är min blogg och jag skriver vad jag vill”, och jag tänker vidhålla att det gäller alla, inklusive den anonyma bloggaren. Jag tycker bara det är fult att skriva om andra människor och gömma det, och visa för alla andra som vill se, utom de som är omskrivna. Men jag ska inte klaga. Det finns ju någon annan som har varit mer omskriven på den bloggen än mig, och jag tror inte den personen är glad nu.

Och du, anonyma bloggare! Nu när du har läst mitt inlägg och kanske kommit till insikt och känt det jag kände när jag läste din hemliga blogg, och du fortfarande inte är arg, irriterad eller sårad så kanske jag tror på dig, att det inte är fejk. Men jag tror att det här kommer göra dig minst lika förbannad och ledsen som det jag läste hos dig gjorde mig.

Alice i Underlandet

sextio; punkt slut

2010-05-07T12:36:00.002+02:00

Jag vet att jag har postat den här videon förut, men den faller så bra in i sammanhanget precis just nu, idag, så jag tänker posta den igen. Och så vill jag att alla sjunger med; google me baby, google me baby, google me baby, google me baby....

Ikväll känner jag för mysig middag, vin, popcorn och godis och sedan, när det börjar bli mörkt; värmeljus, täcke i soffan och bra film. Kanske med favoritduon från "I love you, man"

Alice i Underlandet

femtionio; fortsatt undersökande

2010-05-07T10:32:00.002+02:00

På kommentarerna verkar det som en hel del tänder på våldtäktsfantasier, eller kan förstå tanken bakom. Jag verkar dock vara den enda som kan tända på en tidningsrubrik om våldtäkt där jag ersätter verkligheten med en fantasi där jag är den våldtagna.

Så har den första rösten som tycker det är äckligt trillat in. Snälla, skriv en kommentar, förklara hur du tänker, jag tycker det är intressant att se alla sidor. Det går faktiskt att kommentera anonymt. :)

Alice i Underlandet

femtioåtta; om något som passerade

2010-05-05T22:51:00.002+02:00

Om jag redan har skrivit det här så får ni läsa det en gång till för jag tycker det är tråkigt att han har gått bort. Jag avskydde hiphop, jag fullkomligt hatade den skrytiga självsäkra, I´m a hiphoper yes I am, and I look so fucking good attityden. Jag skrattade åt alla coola bad boys, slå händerna i taket, så klart. Jag var rakad på huvudet, Marilyn Manson lover, Billy Corgan, Skunk Anansie, Rage against the machine. Jag levde i en Tim Burton saga med mina kängor och lackbyxor och aldrig skulle jag lyssna på hiphop.

Sedan flyttade jag. Sedan hittade jag Limp Bizkit.

Sedan träffade jag Mattis, han var läkarstudent, skitsöt, vi dansade på festen hemma hos mig, sedan gick vi till mitt rum. Han lyssnade på hiphop, inte jag, men han vägrade Limp Bizkit. Fred Durst har för klen röst, sade han. Och jag ba okej, men det är i alla fall okej, jag kan gilla hiphop inslagen i musiken, men jag gillar inte hiphop annars.

Någon vecka senare sågs vi på en tunnelbanestation, han gav mig en lur och sade, om du nu är intresserad av bra hiphop ska du lyssna på det här. Jag satte luren i mitt öra och det var Gurus Jazzmatazz; streeeetsoul, och jag gillade det. Mot min vilja.

Det var första hiphopskivan jag köpte. Hade det inte varit för Mattis och Guru hade jag förmodligen inte lyssnat på hiphop.

Busta, busta, rappers delight på vinyl, hittad i min mormors garderob (vad fan hade hon sugar hill gang för?), josh martinez indie hiphop, timbuktu och fattaru, CHORDS, Nas, Looptroop, DMX, alltid DMX, Cypress Hill, Poppy pappa p diddy, Jay ZZZZZZZZ (we’re rockafellas), kriss kross will make ya, A Tribe Called, Bubba Sparxx, oooh, oooh, it´s the sound of the police, Lil Wayne, Flo-rida, Nelly boom boom baby, Atmosphere, it´s the bird. Lil Kim, it´s barbie bitch Nicki Minaj, Kanye West, OLD SCHOOL, Dizzie Rascal. Och Guru. Who said the G.O.D wasn´t coming to do his thing?

Det finns inget som bra hiphop med tung bas (boom boom, känn basen). Det finns inget som genialiska rhymes och sköna röster.

Alice i Underlandet

femtiosju; onaniord

2010-05-05T13:46:00.001+02:00

Tortyrvåldtäkt är ett jävligt bra onaniord, eller vänta jag börjar om.

Eva Fröling, någon svensk film, hon ligger på marken, en läderklädd hand runt halsen eller blev hon knivhuggen? Klipp till sekvens som visar fötterna som skrapar desperat, som gräver och sparkar, och sedan stillheten. En minnesbild jag håller kär från min barndom, säkert var det min mormor som lät mig se en så opassande film för barn, men det illustrerar så tydligt att jag ända sedan barndomen tänt på dramatiserat våld mot kvinnor.

Jag är ju med i en feministgrupp, säger hon och ser på mig, jag tror jag ser en fråga i hennes blick. Och där har vi pratat om förekomsten av våldtäktsfantasier. Det finns alltså en grupp (jo, jag lovar, hon använder ordet grupp) av unga kvinnor som erotiskt fantiserar om att bli våldtagna, och det handlar ju om att man kan släppa kontrollen, man har ingen skuld eller behöver inte känna skam, och jag tycker jag kan se lite av det i den här texten du har skrivit.

Filmen var inte svensk, kanske dansk, det är vinter, natt och en grupp unga män eller kanske pojkar håller fast en flicka eller kanske ung kvinna, hon ligger ner, en av männen sätter snurr på ett cykeldäck för att alstra ljus och de andra männen bänder isär hennes lår, den mörka busken på fittan. Jag var kanske som mest fem år men sekvensen fanns i mina fantasier många år framöver när jag onanerade.

Jag har nog alltid sagt så, att sex eller i synnerhet min egen njutning är så befläckad och skuldbelagd att jag ofta fantiserar om våld, och att det är därför jag intresserar mig för bdsm. Men jag tror det ligger mer bakom det. Min första älskare var snäll och det gav mig inte mycket, och lite senare hade jag en man som inte var brutal eller sadistisk, men han höll fast mig hårt och jag kände mig så värdefull, viktig, uppskattad, dyrkad, åtrådd. Den röda linjen, jag har alltid uppskattat älskare som behandlar mig hårdhänt, jag känner mig mer kvinnlig och upplever dem mer som män.

En tidningsartikel, han var åtalad eller dömd, kanske bara misstänkt, han jobbade som vakt eller väktare (jag vet inte skillnaden) någonstans och en kvinna påstod att han med handfängsel hade låst fast henne i sängen och trätt ett örngott över hennes huvud. Sedan hade han våldtagit henne och jag tror han hade bjudit in sina vänner också, eller filmat det, eller så var det mina egna fantasier. Länge använde jag bilden av mig själv fastlåst i sängen med örngottet över huvudet och han som våldtog mig, men han var inte längre våldtäktsmannen från tidningen utan istället min dåvarande älskare. Hur långt kan eller får fantasierna sträcka sig?

Jag hör av mig till den snuskigaste människan jag känner, men han håller inte med mig. Jag hatar våldtäktsmän, skriver han i ett sms, och jag svarar att det gör jag med, våldtäkter är äckliga och avskyvärda, våldtäktsmän är vidriga as och det finns inga ursäkter alls, men sätt rubriken i en annan kontext, där jag är den våldtagna och min älskare våldtäktsmannen, sätt det i en fantasi, en dramatiserad händelse, tidningsrubriken är så abstrakt om livvakten som fick fängelse för tortyrvåldtäkt. Men han håller inte riktigt med mig, och jag känner mig störd.

Så ja, jag slipper skamkänslan när jag möter en man som gör som han vill, men det finns något mer där, som med honom, det är ett utforskande av gränser och hämningslöst knullande liksom, ett tänjande som kanske är hälsovådligt (förutsatt att det är stört att tända på ordet ’tortyrvåldtäkt’) och för mig blir det något helt annat än ett försök att komma undan någon skam eller skuld.

För mig är det en kärleksförklaring, att visa sin uppskattning gentemot den person som kan förstå mig bättre än andra, som känner varje skrymsle av min fantasi och dyrkar mig för snusket i mitt huvud, den älskare som själv är precis lika snuskig om inte mer. Ett överlämnande av sig själv liksom, jag är din, gör med mig vad du vill, hur du vill och när du vill. Men det är som sagt bara inom fantasins gränser, och bara med utvalda älskare. En våldtäkt på riktigt är aldrig upphetsande.

Om du läst så här långt vill jag gärna veta vad du tycker. Klicka i en röst till höger och/eller lämna en kommentar. Det har varit oerhört tyst den senaste tiden.

Fantiserar du om våldtäkter?

Ja, men i hemlighet och utan verklighetsbakgrund.
Ja, ibland med riktiga våldtäkter som grund.
Nej, men jag tycker inte det är fel att tända på det.
Nej, och jag tycker det är äckligt.

Alice i Underlandet

femtiosex; om att skriva små, små ord på korrespodenskort

2010-05-04T22:59:00.002+02:00

Det finns mycket jag borde skriva, mycket jag borde försöka kommunicera. Sprida. När jag jobbade i en bokhandel tänkte jag alltid att jag skulle bli en sån där som hade små, vikta kort i mina lådor. Jag skulle bli en sån där som trots teknikens framsteg skulle skicka brev, bara för att brev är det bästa som finns att få.

Det finns så många små, nästan osynliga ord jag gärna vill ge bort, och många människor att ge dem till, men det finns inte där. Mina händer tappar greppet om pennan. Och när jag går förbi någons fönster ser jag fula plastblommor och aprikos spets. Hur kan någon fortfarande ha gardiner av aprikosfärgad spets?

Jag var så trött att jag somnade samtidigt med min dotter, nerklämd i hennes säng. Sedan vaknade jag. Och jag tänkte att jag skulle somna tidigt ikväll, men jag är fortfarande vaken. Snart är det inte tidigt längre.

Alice i Underlandet

femtiofem; om en g-punkt

2010-05-04T17:57:00.001+02:00

Ja pappa, jag drömmer snuskiga drömmar om dig, om huset i skogen, det nakna trägolvet under mina bara fötter, jag bär en tunn sommarklänning när du kommer hem från jobbet, du är skitig om händerna, hettan, sommarhettan och åskan gör oss elektriska och den svarta oljan från dina fingrar färgar min hud när du knådar mina bröst hårt i dina händer.

Jag minns att allting var suddigt då, jag minns att jag mådde skit, att min ångest var fysisk och att jag använde både män och alkohol som ångestdämpare, jag minns att bland allt skratt och alla tårar och alla vänner som alltid log så mötte jag någon.

En stiliserad bild av manlighet, så enkel, så grovhuggen, som yxad ur trä eller mejslad ur sten. En hel kväll var han ångestdämpare utan att köra kuken i mig, utan att vara fysisk på något annat sätt än mig i hans knä eller hans händer hårt på mina axlar.

Men en enkel, jordad man och en förvirrad kvinna med suddiga konturer kan inte vara vänner, i synnerhet inte om mannen har en gravid fru hemma. I synnerhet inte om alla kan känna spänningen som kanske finns eller kanske bara är förväntan. Så vi dog. Vi fortsatte med våra liv på separata håll.

Hon tog mig till den lilla krogen intill kinesen, vi drack shots. Hon log, strålade, så jävla vacker, jag såg mig om, ett gäng killar vid ett bord bort stirrade på oss och han skrattade, vadå, har DU knullat med HENNE, säkert, och det störde mig, jag blev arg över okända män som fjantar sig och när han närmar sig bordet där vi satt var jag is. Nämen, säger hon, det är ju du! Det var längesedan, och plötsligt ser jag det också, det är han. Igen.

Samma värme och trygghet utan beröring, utan påstridighet och snusk, samma vänlighet, minns du mig inte, säger han och jo, säger jag, det gör jag. Klart jag minns. Hur skulle jag kunna glömma.

Jag var på väg hem ensam när jag såg honom igen, det var senare samma natt och vi tog sällskap en bit, han frågade mig om jag skulle följa med honom om han någonsin bjöd mig på en fika, och jag svarade ja. Då gör jag det, jag hör av mig någon dag sade han, och jag sa fint. Vi sade hej då.

Men jag stötte bort honom. Jag gör det alltid med män som är snälla, jag blir rädd, jag kan inte se mig i en sådan situation eller relation, jag känner inte till avsikterna och det skrämmer mig. Så jag stöter bort. Det har gått lång tid nu, åtta månader. Och jag vet inte om det är för att det är vår, eller om det är för att jag vill känna tryggheten från någon som jag tror inte har några sexuella avsikter med mig, men jag vill ta den där fikan nu, och det är patetiskt, för samtidigt som jag längtar efter det icke-sexuella i en relation med en man så kan jag inte annat än drömma om den hårda, grovhuggna manligheten i hans ansikte och kropp och händer mot mina axlar, jag som sitter i hans knä och ja, pappa, jag tänker snuskiga tankar om dig, och det kommer förstöra allt. Jag är glad att jag inte har kvar ditt nummer.

Alice i Underlandet

femtiotre

2010-05-04T10:34:00.005+02:00

Det är vår (eller ägglossning) och jag savar. Bildligt, bokstavligt, metaforsikt, sublimt. Fuktigt tyg mot en mjuk skåra, bomullstrosor som luktar fitta, string, hipster, spets, det mjuka trycket av tyg som får köttet att närapå skälva.

Eller naken, klänning fast utan trosor, hemma så klart, och fukten letar sig ner längs insidan av mina lår. Men du finns inte där för att fånga upp mig och alla söta droppar.

Alice i Underlandet

femtiotvå

2010-05-04T10:32:00.003+02:00

Det ligger en vit näsduk i hissen, på golvet, jag ställer mig avsiktligt med klacken på den och tänker på dig, på känslan av dig mellan mina ben, dina fingrar inne i mig.

Det är på något sätt heligt, att få förvalta någons fantasier, att komma närmare än vad någon annan får, längre in i hans tankar.

Det ligger en vit fjäder innanför porten. När jag öppnar för att gå ut förs den med av vinddraget. Den lägger sig på asfalten. Jag kliver inte på den.

Första gången var jag ganska stolt. Det var inte attraktion. Jag ville inte ha honom för hans egen skull. Men han ville ha mig, och jag ville. Är det åtrå? Eller fåfänga? Jag knullade sönder honom de nätter jag visste han skulle träffa henne efteråt. Det är minnesbilder som fastnat av hennes trosor på sängbordet eller hennes röst i telefonen medan jag suger av honom. Njutning. Åtrå. Eller fåfänga?

Det är på något sätt en helt annan kultur. Det är en helt annan verklighet, här finns inte jag älskar dig när ska du lämna henne, här finns inget utrymme för kärlek, bara kött, endast bara så du vet är jag lycklig med henne men det finns inget sex och du är precis vad jag behöver just nu. Men bara just nu.

Och samtidigt är det inte allt. Jag får vara så nära, på ett annat sätt. Jag är värdefull. För honom.

Jag har också varit där. Jag har varit den som åkte till min pojkvän men oknullad lämnade honom och åkte till min älskare som hade mig hela natten, hur han än ville. Han tryckte upp mig mot en vägg, den skrovliga ytan skrapade mina bröst, handen hårt i nacken, jag svankade för honom, hans hand gled under min kjol, drog trosorna åt sidan och gled in, fittan mjuk, rosa, våt, samma fitta som min man fingrade några timmar tidigare men inte klarade av att knulla. Åtrå, eller fåfänga?

Fjädern, den är smutsig, blåser bort. Det är en regnig dag, fast precis just nu är det uppehåll. Jag går dit jag ska, och hela vägen tänker jag på det här, jag tänker att det aldrig är rätt, att det aldrig är åtrå, alltid bara fåfänga, och samtidigt. Sekularisering kanske. Jag tror det hänger ihop.

Alice i Underlandet

femtioett

2010-05-03T17:18:00.000+02:00

Hej. Du. Jag saknar dig. Ibland mer än andra gånger. Men just nu i synnerhet. Jag tror att du är en av de män i mitt liv jag aldrig kommer över. Du lämnade mig utan ett ord, jag visste ingenting, och jag tror att det gjorde mig mest ledsen av allt. I alla fall i efterhand. Jag kände mig liksom lurad. Och jag önskar att du hade varit här hos oss. Det är så mycket som har hänt, så mycket som har ändrats sedan du försvann. Hade du blivit sjuk idag så hade du fortfarande levt.

Ibland känner jag dig, nära. Inte så ofta längre, mest när jag var yngre. Ibland minns jag inte ditt ansikte. Jag minns aldrig din röst. Men jag kan känna dig här, hos mig. Du vet, det är så mycket splittringar i familjen, kanske mer sedan du försvann. Och jag orkar inte. Jag vill ha lugn.

En gång, inför någon flytt eller så, hjälpte jag mamma sortera saker, och hon hittade en gammal adressbok och ur den föll en lapp du hade skrivit med ditt namn och ditt nummer, och precis i det ögonblicket, innan verkligheten hann nå fram, så vet jag att du hade svarat om jag hade ringt. Men bara precis just då.

Du. Jag älskar dig. Det känns konstigt att skriva det till dig, för jag vet inte om jag någonsin sa det när jag var liten. Men jag gör det. Och den här saknaden jag känner, den kommer aldrig gå över. 20 år har gått och jag saknar dig fortfarande. Ibland mer än andra gånger. Just nu i synnerhet.

Alice i Underlandet

femtio

2010-05-01T17:44:00.003+02:00

Jag letar efter dig. Jag söker dig. På google. I min telefonbok. Mellan mina lår. Jag läser och hoppas se dig mellan raderna. Men allt jag hittar är pressade vitsippor från förra våren, mellan sidor tunna som bibelpapper. Jag finns här, och jag väntar. På något. Eller någon.

Alice i Underlandet

fyrtionio; om mekanismer och kugghjul

2010-05-01T17:07:00.006+02:00

Det är så konstigt att det ska ta sådan tid för mig att inse hur saker egentligen ligger till, hur jag själv fungerar, det är som ett stort åskmoln i vägen för mig själv och då tar det tid. Innan molnen skingras. Innan jag kan se klart.

Jag tänker på porslinsögon.

Ibland så tror jag att jag ser ganska vanlig ut på ytan, min hud ligger som den ska, som ett skal över mig, jag är uppbyggd av ben och kött och blod och senor och allt annat, men där finns också kallt stål, ett mekaniskt urverk i mitt huvud. Jag producerar mina egna tankar och drömmar, jag gör min egen verklighet till sanning. Ibland så tänker jag att människor ser rakt igenom mig, att de vet, men för det mesta ser jag nog ganska vanlig ut.

Jag tänker att jag är trött på att leka lekar med män, för jag kan inte spelreglerna, så då låter jag bli. Jag tänker att jag inte behöver någon man. Jag tänker att jag behöver reda upp mitt liv, må bra, ta hand om mitt barn. Det är tid för henne och mig just nu. Jag trivs bra ensam. Jag kan inte hantera en relation just nu. Jag vill inte. Helt utan min påverkan mals tankarna fram mellan grova kugghjul.

Jag tänker att jag kanske inte är skapt för relationer, att jag kanske är en sån där som inte kan ha ett förhållande, en sådan som kanske trivs bäst med fler män som kan tillfredsställa olika områden i livet, vid behov, och där jag kan få finnas för dem, ibland, vid behov.

Det var inte förrän idag som jag insåg att det är mekanik. Det är ett maskinverk uppbyggt av rädsla. Jag är rädd. Jätterädd. Egentligen. Men åskmolnet, eller rökpelaren, som den långa skorstenen spyr ut, döljer de egentliga avsikterna. Jag har ingen relation eftersom jag inte är kär. Och jag är inte kär eftersom jag hela tiden undviker att känna något alls. När något känns för bra pausar jag mig själv ett tag och fokuserar på annat. Jag undviker att känna något eftersom jag inte vill ställa krav. Jag ställer inga krav för jag vet inte vad jag kan förvänta mig för respons. Jag vet inte om jag har rätt att ställa krav. Jag vet inte om jag har rätt att bli älskad. Jag är rädd för att inte vara älskad. Och då är det bättre att välja ensamheten själv.

Jag undrar hur länge jag har varit utbytt till den här mekaniska dockan som ska föreställa mig.

Alice i Underlandet

fyrtioåtta; ett hjärtligt vardagsdagsgrattis

2010-05-01T16:50:00.003+02:00

Är det någon som kommer ihåg den här tävlingen? Jag dippade ju lite med mitt bloggande nån gång där, men NU har jag i alla fall dragit en vinnare. Kolla själva vem som vann.

Om det är någon som har fel på sina ögon och inte kan läsa vad det står (nej, det är varken fel på min usla kamera eller på mig som inte kan fokusera) så kan jag avslöja att det står Manlighetens drömmar. Grattis till dig. Skicka mig ett mail på alice.underlandet@live.se om du vill ha din vinst!

Snart blir det en ny tävling, och den kommer inte ta för evigt på sig.

Alice i Underlandet

fyrtio...sju?

2010-04-28T19:15:00.002+02:00

Jag bodde i ett ghetto med bilbränder, gruppvåldtäkter och skottlossning inne på affären. Sedan flyttade jag till ett annat ghetto med white trash mammor som röker cigg på balkongen och halvkriminella knarkisar på samma våningsplan. Jag bor i ett höghus till och med. Givetvis är ghetton aldrig så hemska som de verkar, jag trivdes bra i min förra stad, och ännu bättre här, trots grannarna. Men det låter inte lika hårt om man säger att det är lugnt i ghettot.

OAVSETT så tänkte jag att mitt ghettoleverne borde ge mig all rätt att spela ghettomusik. Så. Enjoy niggas!

Peace out.

Alice i Underlandet

fyrtiosex

2010-04-28T17:55:00.005+02:00

När jag var typ sex år hade jag en kompis som blundade när saker blev obehagliga för då försvann det liksom, eller hon blev osynlig, jag minns att fröken på lekis frågade henne det en gång, men Erika, tror du att vi inte ser dig om du blundar? Du måste i alla fall svara.

Och nu är det jag som blundar, jag brukar blunda när saker blir obehagaliga fast inte för att bli osynlig eller för att försvinna, utan för att DET ska försvinna, för att det finns så mycket jag inte vill se alls.

Jag tror inte på svartsjuka som en utomstående existens, jag tror inte på svartsjuka som något någon annan kan rå på än just personen som bär den. Och jag blundar för att inte bli förgiftad.

Men ibland nästlar den sig in under mina ögonlock.

Ibland frågar jag saker som jag egentligen inte vill veta, som om han tänker på mig när han har sex med andra.

Ibland måste jag tappa fokus lite, stänga av och hålla för ögonen extra hårt för att inte bli påverkad och superbitchig. Och samtidigt undrar jag ju över min roll.

Alice i Underlandet

fyrtiofem

2010-04-28T14:13:00.002+02:00

Min dator är en dag in i framtiden hela tiden.

Alice i Underlandet

fyrtiofyra

2010-04-28T14:00:00.003+02:00

Pronomen (av latinets pro och nomen, "istället för namn") är en mångsidig ordklass som trots att den bara innehåller ett fåtal ord är mycket betydelsefull i språket.

Ett personligt pronomen är ett slags pronomen som representerar en person eller ett föremål i en sats. Vanligtvis har personen eller föremålet redan omnämnts tidigare i sammanhanget.

Jag. Du. Han. Hon. Fyra pronomen som inkluderar samtliga människor i mitt liv. Ingen är lämnad utanför men ingen kommer heller veta vem jag avser.

Alice i Underlandet

fyrtiotre

2010-04-28T13:41:00.003+02:00

Hej.
Jag tror jag drömde om dig i natt, men jag är inte riktigt säker. Jag tror du var där. Jag drömde mig så nära att jag kände din varma kropp, så nära att jag såg solens guld i de fina håren på dina underarmar. Jag kände din doft. Du höll om mig och skrattade. Jag saknar dig. Det var en flyktig dröm, den kändes lika flyktig som allt annat med dig, men det är fint. Jag var ändå glad när jag vaknade.

Alice i Underlandet

fyrtiotvå

2010-04-28T13:32:00.002+02:00

Jag fick ett mail idag innehållandes ordet purken, och jag tror att det ordet ganska bra sammanfattar min allmänna status idag. Och eftersom jag nu har återupptäckt ordet tänker jag missbruka det nu. Jag är jävligt purken över att jag är den enda jag känner som KONSTANT tappar bort bankdosan. Jag kan inte betala mina räkningar, jag kan inte skaffa mig ett nytt bank-id och jag kan definitivt inte beställa något på nätet. Och varför? Jag har alltid kunnat handla på nätet, men just nu går det inte för jag måste ansluta mitt kort till banken eller nåt, och det är ruttet eftersom jag behöver bankdosan till det. Jag blir purken när jag tänker på min förra laptop, den som dränktes i vin, för hur mycket jag än älskar min nya laptop så hade den förra windows vista medan jag nu är fast med windows 7 eller nåt, och hälften av allt fungerar helt annorlunda mot vista. Jag är purken över vädret, huvudvärken, det nackonda, att jag inte hade plånboken med mig när jag gick förbi affären och på att grannarna röker in så min hall luktar surt. Jag är purken, helt enkelt.

Alice i Underlandet

fyrtioett

2010-04-27T13:53:00.002+02:00

Jag har en låt i mitt huvud av jag vet inte vem och jag tycker inte den är särskilt bra, ska jag vara ärlig vet jag inte ens om den finns eller om den är en fantasi och något bara jag hör men den frågar mig om och om igen vad jag vill med dig, och ja. Det är så det är. Jag frågar dig. Vad vill du med mig? Vad vill du mig? Vad vill du ha från mig?

Vem är det som anger verklighet och fiktion eller låtsas över huvudtaget? Vem är det som bestämmer att viss sorts vänskap är på riktigt och annan helt fejkad? Jag är inte fejk. Jag vet inte vem du är, men känslan jag har för vår vänskap är inte heller fejk, oavsett.

Du försvinner längre och längre bort fast du lovade mig att alltid vara nära, att alltid få vila inuti. Du säger att du tänker på mig men ändå är du aldrig närvarande.

På vad som kunde varit?

Det är inte okej att lämna mig så här, för allt jag har är ett foto på din väns hund och din haka och bara massa minnen och bra musik, inte som den där jag hör i huvudet. Jag vill alltid bara höra atmosfär och jag kommer alltid tillbaks hem till dig när jag tänker på dig. Vi är ju vänner.

Alice i Underlandet

fyrtio

2010-04-27T13:38:00.002+02:00

Jag tänkte att jag skulle logga in och skriva ett inlägg om hur tacksam jag är för att det finns människor som uppskattar det jag skriver, för jag är äntligen färdig med mitt manus. 57 sidor komedi och förvecklingar är färdiga, och åtta personer är redo att spela upp mina ord på scenen inför människor som (förhoppningsvis) kommer skratta åt mina skämt.

Jag vill aldrig tappa bort mina ord, jag kommer alltid klamra mig fast vid dem, älska dem och skriva dem. Äta dem om jag inte har mat och andas dem.

Men så skulle jag skriva fyrtio, och helt plötsligt hade jag tappat bort stavningen, jag blev till slut tvungen att skriva det i word för att se hur det stavas, och.

Det är skrämmande. Min mamma brukade säga att hon trodde hon drabbats av demens i ung ålder för hon kunde inte skriva sitt namn under en period. Hon glömde bort hur bokstäverna såg ut. Ser ut. Min största mardröm. Att bli som de människor jag spenderar mina somrar tillsammans med, de män och kvinnor som inte längre kan tala sammanhängande med resonemang eftersom orden flyr undan som svarta fåglar när de närmar sig, och de får inte ens tag i en fjäder, vad heter det nu, jag har det på tungspetsen.

Fyrtio. Glöm inte det nu.

Alice i Underlandet

trettionio

2010-04-26T10:03:00.003+02:00

Om du bara ska se en enda film i år, om du bara ska ta in ett enda intryck, se en enda film en serie av bilder och symbolik fast ändå inte som med glasklar skärpa dramatiserar något som är sant och verkligt på många håll i världen, något som händer på riktigt, här och nu, så måste det vara den här filmen.

Jag tyker inte om draman, i synnerhet inte draman där det är på förhand givet att det kommer sluta illa, att någon man tycker om kommer att dö, jag hatar filmer som säger sig vara baserade på verkliga händelser (om det inte är skräck då) och jag avskyr filmer som gör mig arg och förstärker den enorma känslan av maktlöshet.

Men det här är ingen sådan film.

Visst, det har hänt, visst, man blir förälskad i henne, hon är en fin mamma, och ja, scenerna av henne på vallmofältet med döttrarna bygger upp sorgen man känner inför den kommande döden, men det balanserar så fint på kanten utan att slå över till pretentiöst.

Den visar att det i sig inte är religionen det är fel på, utan okunskapen hos de fanatiska utövarna.

Och om man med tårarna strömmandes tar sig förbi allt som är jobbigt så finns det ögonblick av ljus, som när hon än en gång går på fältet, hand i hand med dem, eller som när Zarah sträcker armarna mot skyn och ropar att Gud är stor.

Det är en viktig film, den berör och samtidigt som jag blev arg kände jag hopp. Jag grät, fast jag trodde att mina tårar sinat för länge sedan. Se den, snälla.

Alice i Underlandet

trettioåtta

2010-04-23T17:30:00.002+02:00

Det är fortfarande oerhört fåfängt, men jag hade hoppats att jag inte skulle märka vem det var som slutat följa min blogg. Men det gjorde jag. :(

Alice i Underlandet

trettiosju och

2010-04-23T17:22:00.003+02:00

jag har förlorat en följare, 62 personer följer min blogg, igår var det 63 och jag tänker alltid numera att jag bara skriver för min egen skull och inte ens bryr mig i om någon annan förstår, även om jag så klart blir glad för kommentarer, men på något sätt svider det att en trogen har lämnat skaran. Konstigt som fan. Fåfängt. Och skitlarvigt.

Men det var inte det jag skulle skriva. Jag har varit på födelsedagskalas. Det var kul. Jag känner mig inspirerad. Det gör jag för det mesta nu för tiden. Det regnar ute. Snart kommer min brasilianska väninna hit, och SOS. Vi ska äta carbonara och se på film. Kanske dricka vin.

Det jag egentligen loggade in för var det här som på ett naket sätt beskriver något eggande och kanske lite förbjudet, som man vanligtvis inte pratar om, men på ett sätt som känns värdigt. Jag tror de flesta gör eller har gjort det. Personligen avskyr jag att bli tillfrågad om det, det finns bara en som kan få mig dit...

Alice i Underlandet

trettiosex

2010-04-22T09:09:00.003+02:00

Jag uppskattar inte ignorans, i synnerhet inte när jag är det huvudsakliga målet. Jag kan lika gärna tala med pappersväggarna i mitt rum. Jag har funderat på att börja med någon form av framträdande kanske spoken word poesi. Det slog mig när jag hittade en text från jag vet inte var som var min egen och som så tydligt hade en rytm så jag inte kunde läsa tyst. Jag håller på med teater, jag antar att det faller sig mer naturligt nu, att läsa högt, än vad det någonsin har gjort förut. Jag drömde att jag skickade ett mail där jag beklagade att jag borde så långt bort, att jag aldrig skulle lära känna henne på riktigt. Jag kanske skickar ett sånt mail idag.

Alice i Underlandet

gästbloggare: Marie Dalle

2010-04-22T09:03:00.002+02:00

För ett tag sedan fick jag en kommentar från en person som kallar sig för Marie Dalle. Hon skrev om ett intressant fenomen gällande det offentliga rummet, konst i det offentliga rummet, mer bestämt. Hon ville göra ett gästinlägg eftersom hon inte har någon egen blogg, men ändå vill sprida sina tankar till så många som möjligt, och det finns en stor chans att ni har läst hennes text på någon annan blogg. Här finns den reviderade versionen.

"Jag promenerar över medborgarplatsen en lite dimmig morgon när något står i vägen. Tyvärr blir jag inte så förvånad. Som vanligt är det en man uppe på en piedestal. Den här gången är det dock lite mer bokstavligt och påtagligt än det brukar vara. Någon har ställt en faktisk staty med vad de kallar "en vek man" uppe på en riktigt hög piedestal.

Efter lite efterforskningar, får jag reda på att det är en stor elektronikjätte(våga vägra nämna namn) som tror sig ha kommit på ett sätt att prångla ut några rakapparater till genom att rikta in sig på "den veka mannen". Man kan tänka sig hur diskussionen gick uppe på reklambyrån som kläckte idén:

"Ingen av konkurrenterna har kopplat ihop sig själv med jämställda män. Om vi lyckas göra det, så kommer vi kunna plocka in många PK-poäng och samtidigt nå ut till de mjuka men ack så håriga männen. Det finns bara ett problem. Vi får inte uppröra de Mjuka Håriga Männen. Jämställdheten får inte provocera. Jämställdheten måsta vara bekväm, på männens villkor."

Åter på medborgarplatsen förstår jag nu att de verkligen lyckats med det de försökte. Att tilltala de Mjuka Håriga Männen. Fri från såväl dammsugare som skrikiga barn, men med politiskt korrekt cykel och tönthjälm tornar statyn upp sig. Mannen på statyn är inte alls vek utan en helt bara vanlig man, på en pidestal. "Långkalle" är en känd DJ-profil i Stockholm, med sitt kulturella kapital men jämställda image uppe på sin piedestal, kan metaforen knappast bli tydligare. Elektronikjätten får sälja rakapparater, de mjuka männen får sin självbild bekräftad och kvinnorna får stå bredvid och titta på, nästan alla är nöjda."

Alice i Underlandet

trettiofem; alla mina kukar igen

2010-04-21T20:17:00.002+02:00

Det låter kanske märkligt, men i mitt avsexualiserade tillstånd har jag tre män i mitt liv, och jag skulle inte klara mig utan dessa tre män. Ändå har jag inte sex överdrivet mycket. Två av dessa män står för den mentala biten, och en av dem ger mig sex på riktigt när jag behöver det. Alla tre läser min blogg. Alla tre är vänner jag tycker mycket om. Och när jag inte vill ha män eller sex i mitt liv stänger jag av datorn eller mobilen. Väldigt behändigt.

Alice i Underlandet

trettiofyra; dementi

2010-04-21T20:00:00.002+02:00

Och eftersom jag aldrig kan skriva något här om de män jag åtrår utan att få frågor på det så gör jag det här en gång för alla klart; nej jag är inte kär. Mitt föregående inlägg handlade om självkänsla och lust. Mest om självkänsla, om att veta sin plats och alltid komma i sista hand som en hemlighet, och inse att man är lika mycket värd som någon annan och vill ta mer plats. Det handlar om att inte säga det man borde säga för sitt eget värdes skull, bara för att man är rädd för att ta plats. Och så kåthet. Inte kärlek.

Alice i Underlandet

trettiotvå

2010-04-21T19:19:00.003+02:00

Ibland vet jag inte vad som är för mitt eget bästa, vad jag borde göra och säga för att liksom inte minimera mig själv, passera mig till en biroll eller kanske försvinna helt.

Som till exempel när han av någon anledning berättar om sina relationsproblem, eller vad man ska kalla det, till mig som är den andra, den som han använder vid sidan av henne, den första. Och jag tänker seriöst efter, för jag gillar ju honom, och säger vad jag tycker, ger honom råd för hur han kan gå vidare om han vill hålla ihop med henne fast jag hela tiden hör min fitta skrika, halvt kvävd av bomullstrosorna; fan, skit i henne, dumpa henne och kom till mig!

Har någon mer än jag sett den där scenen i sex and the city där Miranda, som är helt kär i honom, ställer sig och bakar muffins tillsammans med honom för hon tror det är till lekparken, men det är till hans nya tjej, och fast hon inser det, och fast han måste springa till jobbet så står hon kvar i köket, kladdig om fingrarna och dekorerar muffinsen med glasyr och till slut bryter hon ihop och ringer Carrie som säger åt henne att lägga ifrån sig glasyren och backa från muffinsen?

Well, jag ringde min fitta som sa åt mig att backa för fine, man kan va en snäll tjej och ge uppriktiga råd, men snälla tjejer får sällan knulla och jag borde ju sagt jag tycker verkligen du borde dumpa henne för då får du mer tid för mig. Men det sa jag inte, så jag skriver det här istället, nu.

Alice i Underlandet

trettioett

2010-04-19T09:14:00.003+02:00

Hon frågar vad står det på lappen mamma, och jag svarar att det står att man ska släcka alla lampor man har, och stänga av allt som går på ström, och hon frågar varför det och jag funderar.

Sen säger jag inte att det är en åtgärd för att lätta samvetet, att det är för att folk seriöst tror att det räcker med att visa sitt stöd för klimatkampen en timme en kväll om året, jag säger inte att folk släcker sina lampor för att kunna fortsätta ta bilen till affären fast det är gångavstånd, eller äta fisk från röda listan eller köpa möbler i teak eller dricka läsk, äta kött uppfött på sojabönor leva la dolce vita, la vida loca, whatever utan att behöva bry sig för man har visat en timme, en kväll att man gör sitt jobb för miljön. Man har liksom offrat sig.

Jag säger att det är för att man kan vara snäll mot miljön genom att spara på elen, och att om alla gör det samtidigt så sparar vi massor, och den här kvällen, den här timmen, är till för att man ska visa att man bryr sig, att man är villig att jobba för att miljön ska bli bättre.

Sen spyr vulkanen ur sig lava och askan flyger upp i luften, det bildas ett moln som paralyserar europa och världen, det införs flygförbud och arlanda står alldeles tomt och övergivet, som en skräckfilm i vilken mänskligheten har gått under. En tom flygplats mot de vanliga 50 000 som passerar dagligen. Och jag tänker att det här, det här är den ultimata earth hour/day/week/whatever grejen, det är nu vi verkligen kan visa att vi bryr oss om, att vi tar klimathotet på allvar. Moder Natur slog tillbaks, hon tyckte inte det räckte med att slå av lamporna en timme i mars, hon ville se fler förändringar. Tänk på det medan du gnällandes får sova på hotell en extra natt eller matar barnen med smörgåsar på flygplatsen eller måste åka buss, tåg, vad som helst lite längre, lite mer tidskrävande, tänk på vad du offrar för miljön och klimathotet! Tänk på hur mycket du kan slå på alla dina elektriska apparater när du kommer hem för att du sparat in så mycket på flygbränsle och inställda luftburna resor! Vad klagar du på liksom?

Vi fyllde vardagsrummet med ljus, det var värmeljus och stearinljus och doftljus och klotformade ljus, det var så fint, sedan släckte vi alla lampor, kröp ner i soffan tillsammans och såg på film. Ha ha ha.

Alice i Underlandet

trettio; hänförd

2010-04-19T09:09:00.003+02:00

Jag vacklar mellan att ge ord åt all beundran och hänförelse, åt varje liten tanke rörande Tim Burtons film som jag ÄNTLIGEN tagit mig till biografen för att se och att bara lägga upp en bild och inte skriva någonting alls. Och jag gör ett mellanting. Inga ord kan beskriva vad jag tänker eller känner, men så här: när jag åkte från biografen igår, landad i den vanliga grå verkligheten så tänkte jag att om jag fortfarande hade bott kvar i huvudstaden så hade jag lätt spenderat hela mitt csn på bio. Varje kväll, tills pengarna tog slut. Jag hade inte betalat hyran, inga räkningar, och inte köpt mat. Och det hade lätt varit värt det.

Alice i Underlandet

tjugonio tror jag

2010-04-18T09:19:00.003+02:00

Jag kan känna mig oerhört störd på den explicita verkligheten som trycks upp i ansiktet utan att man hinner värja sig, och visst är det så att det ibland kan vara bra att se saker för det de är, men oftast blir det för mycket, för brutalt.

Inatt hade jag en märklig dröm i vilken jag skulle gå igenom gamla arkiv av döda människor som sades spöka, och alla var barn, där fanns många fotografier på dem, döda, så som man brukade fotografera lik förut någonstans någongång.

Det regnade i natt när jag somnade.

Alice i Underlandet

tjugoåtta

2010-04-17T23:32:00.002+02:00

man kan stava maffiakvarter hur som helst. Till exempel med ett g. Det blir mycket maffigare så.

Alice i Underlandet

tjugosju; Maja Lundgren i Neapels maffiagkvarter

2010-04-17T22:46:00.002+02:00

Jag är uppvuxen i lilla Chicago där alla vill vara stora stygga gangsters. Jag har en kusin som tror att han är ledare för byhålans undre värld. Det är i alla fall ryktet han har. Han tycker om att glida in på kvällsöppna kulturställen klädd i kostym, och han blir hälsad som en kung. Jag har läst snabba cash, och jag var inte imponerad. Jag har sett Falk. Jag har haft en pojkvän som efter en tids förhållande hamnade på sluten anstalt. Innan han åkte in presenterade han mig för sin älskling. Han lät mig hålla henne, och visade hur man laddar. Jag känner igen en del av snacket. Jag har bott i ghettot med bilbränder och skottlossningar. Och nu bor jag här, på samma våning som knarkarna. Det är så jävla uppenbart vad det handlar om. Och kanske borde jag vara rädd när de har stora lägenhetsbråk och smäller i dörrarna, skrikandes att han måste lösa det där med honom själv, för annars har han inget mer att hämta i den här stan. Kanske borde jag vara rädd eftersom min lilla tjej ligger och sover medan några halv (hel?) kriminella idioter bråkar alldeles utanför min dörr.

Men allt ovanstående har lärt mig en sak; stora gangsters är inget mer än små pojkar. Och när man bryter ner alla hårda meningar, när man knackar bort putsen, så är det jävligt komiskt. Det är så jävla kul att se hårda fixarkillar, tuffa, stora män, som snackar tugget och så gärna VILL vara badass. BADASS. Jävla mammaknullare. HAHAHAHAHA.

Ha en trevlig kväll. ;)

Alice i Underlandet

tjugofem och tjugosex

2010-04-17T16:05:00.002+02:00

först tänker jag att det skulle vara så bra att ha en kuk, och om jag hade en kuk så finns det massor med tjejer jag skulle knulla, diamanter som liksom bara går till spillo, och sen så tänker jag att det inte är en omöjlighet, att skaffa sig den där kuken då, för det finns verkligen män som är så pass kuklösa, ryggradslöst sett, eller mentalt sett, så de skulle aldrig sakna om man skar av kuken. Man kanske skulle skaffa kuk då?

Och efter det så tänker jag att det kanske finns någon sorts karma eller fantomondska som följer med kuken, du vet, som folk som blir transplanterade och helt plötsligt börjar tänka eller känna på ett helt annat sätt på grund av lagrade kroppsminnen i vävnaden, fast så inser jag ju att det är att generalisera, att liksom fördomsfullt jämföra alla kukbärande människor med ondska eller grisar, eller vad man nu vill kalla männen, så därför inser jag att det egentligen skulle vara en god gärning att befria en amöbaman från sin kuk och ta den som sin egen. Eller hur?

Alice i Underlandet

tjugofyra

2010-04-17T12:47:00.002+02:00

Någonstans har jag tappat bort en dag. Någonstans mellan onsdagen och fredagen försvann en torsdag upp i rök. Och eftersom veckan har en dag mindre spenderar jag massor av tid i sängen med laptopen i knät. Orka göra något. Om veckan kan tappa bort dagar kan jag minsann tappa bort timmar jag med, i ren protest.

Alice i Underlandet

tjugotre

2010-04-16T12:56:00.003+02:00

Min granne spelar någon primitiv form av hårdrock, utan sång. Jag har sorterat min bokhylla i färgordning. Vit, grädde, gul, orange, röd, du fattar. Jag har internet hemma nu. Mitt skrivbord är städat, den mörkbruna skrivbordsskivan är noga avtorkad med citrondoftande rengöringsmedel och vatten, och det enda som tar upp plats just nu är tidskriftssamlaren med obetalda räkningar, min lilla laptop och kabeln ut till internet. Väggen ovanför är vit, och fångar upp ljuset som kommer in genom fönstret bakom mig. Jag tycker om det så, naket och tomt. Fast jag vet att det inte kommer vara så jämt. Jag kommer fylla på skrivbordsytan med böcker, skolarbete, block och anteckningar, viktiga papper, saker jag inte får tappa bort, och till slut kommer knappt datorn få plats. Det gör ingenting. Det är sån jag är. Men just nu njuter jag av tomheten vid ett naket skrivbord.

Jag är oerhört trött nästan hela tiden. Jag borde göra några uppgifter till skolan, skicka mail till människor jag inte vill tappa bort, men jag orkar inte riktigt. Än.

Alice i Underlandet

tjugotvå

2010-04-15T21:19:00.001+02:00

och ja, jag är plågsamt medveten om att min tävling för länge sedan har tagit slut och att jag är efter med att meddela en vinnare. Shit happens, get over it. Snart. Jag lovar.

Alice i Underlandet

tjugoett

2010-04-15T21:18:00.001+02:00

... fast nästa vecka ska babel behandla erotisk litteratur, så jag tänker att allt kulturellt runtsnackande kanske inte är av ondo.

Alice i Underlandet

tjugo

2010-04-15T20:59:00.003+02:00

Ibland, eller nä, faktiskt nästan jämt, så skrämmer alla diskussioner runt omkring kulturen mig. Jag kan bli så oerhört rädd för allt prat, allt jävla intellektualiserande runt omkring alla yttranden som är av kulturell natur, att skapande aldrig bara är skapande. Ibland när jag tänker att det är så självklart med ord och färg för mig, att det är just ord jag verkligen vill göra, att det finns så många historier att berätta, så skräms jag till tystnad av tankarna om alla närliggande ord och meningar som kommer från alla människor runt omkring. Och då känns det inte lika självklart längre.

Alice i Underlandet

nitton

2010-04-15T20:58:00.000+02:00

friskförklarad?

Alice i Underlandet

arton; bitchtvåtusentio

2010-04-14T07:30:00.002+02:00

Inget mer socker. Inget vitt raffinerat klet, läsk, fika, kakor, godis. Inget mer farin, rå eller muscovado. Ingen mer honung. Inget mer kladdande och gullande. Ingen mer choklad, åh älskade choklad. Du är en junkie. Din lilla fitta. Du knarkar socker som andra snortar koks. Och nu är det slut. Sockerkoma, dvala, highs and lows, lugnet, tröttheten, huvudvärken, allt kommer från socker eller avsaknaden av socker. Inget mer nu.

Alice i Underlandet

sjutton

2010-04-12T20:13:00.000+02:00

Du tror att jag aldrig var en del av hans verklighet, säger jag och blåser ut cigarettröken mellan mina rödmålade läppar. Hon svarar inte, säger ingenting alls, bara ser på mig med ett ganska nollat uttryck i ansiktet. Tomhet. Du tror att jag inte var betydande, att jag var ett ingenting, och du kan inte ha mer fel. Hon svarar inte. Jag tar ett till bloss, läpparna färgar av sig på filtret. Faktum är, fortsätter jag, att jag hade större del i ert liv än du någonsin kunnat ana. Jag fanns där som ett osynligt kärleksbarn, eller en flisa i ögat. Jag fanns där, hela tiden, närvarande i er äktenskapliga säng, nedsjunken bland sängkläder från Ikea och bolster fyllda av gåsdun.

Det finns två underarter av den vanliga kråkan; gråkråkan och svartkråkan. Personligen föredrar jag svartkråkan. Det var en sådan som dog den där dagen då vi träffades. Jag cyklade, han körde bil, och kråkan krockade med vindrutan. Du måste ju ha sett sprickan i glaset. Vi stannade, chockade. En kråkas vingspann kan nå upp till hundra centimeter. Vi mötte varandra där, vid väggrenen. Vi möttes, nådde hela vägen fram till varandra under vingar på hundra centimeters bredd och svarta fjädrar.

Jag brukade tänka på dig, vet du. Jag brukade undra vem du var, kvinnan han höll så hårt fast vid. Men nu när du är här känner jag mig inte lika nyfiken längre. Du är som något grått, en neutralt gråfärgad person, och jag fattar att han tröttnade på dig. Jag brukade fantisera om dig, ibland, när jag onanerade. Jag brukade slicka på fingrarna och smeka mig till orgasm medan du låg där, mellan mina ben med tungan begravd i min fitta. Jag kom alltid så hårt av det, att tänka på dig mellan mina särade lår. Samtidigt som jag hade en kärleksrelation med honom hade jag en relation med dig, hans kvinna. En historia på tre i vilken din roll var en huvudroll utan att du visste om det själv. Jag brukade tänka på hur du hälsade honom när han kom hem från jobbet. Hur ni älskade med varandra. Om ni älskade. Jag brukade tänka på alla de där små detaljerna man kan älska hos en person, hur hon dricker morgonens första kaffe, hur hon ler, sättet på vilket hon uttalar vissa ord, jag tänkte på allt sådant och undrade vad för små saker han älskade hos dig.

En purpurglänsande vingfjäder med grov penna, nattsvart och len mot mina läppar, jag drar den mjukt över munnen om och om igen, känner hans smekningar genom fjäderns lätta dun.

Jag har gått genom din lägenhet. Varit där medan du jobbat. Jag har smekt längs de vita ramarna runt era fotografier, lämnat mina fingeravtryck som osynliga spår överallt, i smyg. Jag har provat dina underkläder, legat i din säng, ätit av din mat. Jag har burit din parfym, dina smycken. Jag har känt ditt siden mot min hud. Inte ens han vet om alla sätt jag besudlat ditt hem på. Medan han bara älskade mig kunde jag aldrig släppa tanken på dig. Det är som att få krypa nära, som att öppet sitta sida vid sida, utan att synas. Och när jag gick lämnade jag kvar mig själv där, så han inte skulle känna sig så ensam tillsammans med dig om kvällarna.

Han sade att han aldrig hade varit otrogen förut, han sade att han aldrig skulle kunna göra så mot sin fru, men någonstans under den blankpolerade ytan, bakom illusionen av ett perfekt liv, visste han att vi hörde samman. Han och jag, älskling. Det var han och jag mot världen. Och även om vi inte kunde visa vår kärlek offentligt så fanns den alltid där, vilandes, bekräftad genom subtila markeringar som alla kunde se, men bara han och jag kunde tyda.

En grönskimrande svart fjäder för att jag älskade honom. En svart kråka mot en regntyngd himmel, fåglar, alla dessa fåglar med ögon som svarta pärlor. Han sade att hans minne var närapå fotografiskt, och därför vet jag att han såg alla tecken, jag vet att han förstod vad jag försökte säga. Det var aldrig meningen att någon annan skulle förstå, inser du inte det? Våra tecken var aldrig menade för dig, vännen.

Faktum är att jag är glad att du kommit hit, det finns så mycket jag undrat över, så många frågor jag vill ställa nu i efterhand när hela historien är berättad, när du nu vet allt om vår kärleksrelation. Hon ser på mig, fortfarande med samma tomma blick, ögonen är vattniga, ett ögonblick passerar i tystnad, sedan harklar hon sig. Vilken kärleksrelation, frågar hon och jag svarar henne; den jag haft med din man i över ett år. Hon tvekar ett ögonblick innan hon fortsätter, vet du om varför du är här? Eller varför jag är här? Jag drar ett sista bloss på cigaretten och fimpar den sedan i askfatet. Hon fortsätter; du är så jävla störd. Grå aska mals till svart damm i askkoppen under mina fingrar. Det finns ingen kärleksrelation med min man, du har ingen relation med honom alls. Det är bara fantasier i din sjuka, lilla hjärna. Jag säger inget, plockar bara fram en till cigarett ur paketet, drar eld på en tändsticka och tänder ciggen. Hon är arg nu, och hennes klena röst växer sig starkare; du är inlåst här för vad du gjorde mot oss, jag kunde inte tro att en människa, en enda kvinna, kunde vilja så ont. Men nu är jag här, jag har hört dig, och nu förstår jag att du är mycket, mycket sjuk. Hon tystnar äntligen.

Svart som olja, eller bensin mot mörk asfalt, skimrande i färger som såpbubblor, alla dessa fjädrar som svajande lägger sig till ro mot marken, mot gräsmattan, asfalten, bilhuven. En fjäder på min sko. Fågeln som kastas av i farten och han kör förbi. Jag ser efter honom och vet att det är kärlek. Visst såg han på mig, i samma stund som fågeln mötte glaset? Visst såg han på mig och log?

Jag lutar mig tillbaks i stolen, håller cigaretten elegant mellan pek och långfingret och ler mot henne. Mina rödmålade läppar är lätt särade, och tungan fuktar underläppen innan jag tar till orda igen. Du vet ingenting. Det du ser, och det du hör, är vad vi vill att du ska se och höra. Och du kommer alltid tänka på mig när du ser dem igen, kråkorna. Hon säger inget mer. Inte jag heller. Hon är spänd, återhållen, när jag leds ut ur besöksrummet och tillbaks till min avdelning.

Alice i Underlandet

sexton

2010-04-12T18:36:00.002+02:00

En bra sak med våren är att man alltid kan ha solglasögon på sig. Jag har ingen ångest idag, men solen, det vita ljuset, det äter sig in i mina ögon, utan nåd, och jag vill bara ha solglasögon hela tiden. Nu ska jag skriva en novell. En kärleksnovell. Jag, Alice, ska skriva om kärlek. Det kan bara bli splatter.

Alice i Underlandet

femton

2010-04-10T12:17:00.002+02:00

Jag läser P-O Enquists Nedstörtad ängel och igen väcks min fascination som jag viftade bort som tonårens romantiserande av allt som är ovanligt och gärna hemligt. Pasqual Pinon var fejk, men historien om honom i Nedstörtad ängel är precis som jag vill ha det, och jag förlorar mig i det ovanliga om och om igen.

Jag har färdigställt mina ansökningar inför nästa termin, och helt plötsligt har jag en riktning i livet. Det känns skönt. Mycket skönt.

Alice i Underlandet

fjorton; Kerstin Thorvall

2010-04-10T10:37:00.002+02:00

Jag minns alla mina kukar och hur de brukar kännas i mig. När jag blir gammal ska jag också bli en snusktant som skriver böcker om kåthet¨tills jag dör. Och någonstans kommer någon annan, en kvinna, skriva en pastich på något jag en gång skrivit, och hon kommer tycka det är sorgligt att jag dött.

Alice i Underlandet

tretton; arboretum

2010-04-09T17:37:00.003+02:00

(Långa, smala, djupt och oregelbundet inskurna, hängande blad, på korta skaft)

Karmosin, scharlakansröd, kadmium, purpur mot preussisk blå, av jord är du kommen, och allt omkring dig är jord nu, ett utvecklat rotsystem av ord utan mening och ärgad koppar.

Fåglarna klär sig i sommarskrud, träden skjuter skott, din hud är läderartad och på vissa ställen sprucken, som hård, torr bark, oregelbundna flak av hårdhet och sprickor och fårade fjäll. Jag är lätt på handen när jag drar fingrarna över din hud, jag kan snart inte längre känna skillnaden, jag vet inte var du slutar och trädet börjar.

På vissa ställen glänser du. Hartsdroppar, kåda och möjlksaft. Du är mjölkig mot min mjölksaft, du är lansettlik, parflikig och trefingrad, du är en kärnfrukt och jag äter dig, äter ditt stjärnformade kärnhus, alla köttiga lager av elfenbensvit frukt.

Silverstrimmor, två silvriga band löper längs undersidan av din tunga, är det därför du aldrig säger som det är?

Nyutsprucken natt och sommarmånens vitbrokighet mot ett hav av en himmel i rosa och kanske blå men aldrig längre svart. Daggdroppar i gräset på vägen till dig, jag är barfota, men utan rötter, så jag kan röra mig snabbt. Du står stilla, på samma plats som alltid och jag karvar i dig med min kniv, ristar in våra initialer.

Det finns en ihålighet. Den väldiga kupolliknande kronan ter sig oändlig mot himlen, och hålet i stammen är som gjort för mig. Jag kryper in, omgiven av din doft. Du sluter dig om mig, av hålet blir det bara en springa genom vilken jag kan betrakta omvärlden. Jag blir till bladnerver och sporer, till vingade fröpar och ledskott. Till slut skjuter även jag rot.

Alice i Underlandet

tolv

2010-04-09T09:55:00.003+02:00

Min mammas stereo var silverfärgad, hon lyssnade på kasettband och jag älskade att snurra på de silverfärgade knapparna. Om man snurrade på den stora knappen, tuning, så rörde sig den lilla genomskinliga knappnålen i fönstret, mot en upplyst blå bakgrund. Mamma lyssnade på Annie Lennox och den där konstiga snubben. Hon hade ett band med Bruce Springsteen. Hennes borste var gles och ganska smal. Den rev mig i håret. Jag har alltid varit håröm. Ibland sjöng hon medan hon städade och lyssnade på Bruce Springsteen. Jag brukade använda hennes borste som mikrofon, och om jag kom på henne med att sjunga samtidigt som jag mimade blev jag arg. Jag ville vara Bruce.

Alice i Underlandet

elva

2010-04-08T19:34:00.002+02:00

Och medan hon satt i trädgården och grät ville trollpackan göra ett byte. Hon lovade att kungen inte bara skulle se henne, och vilja dansa med henne, han skulle även ta henne till sin. Flickan ryggade tillbaks, hon var inte fäst vid sina tårar, men att aldrig mer kunna gråta verkade plötsligt så hemskt. Men hennes hjärta hettade, och hon gick med på bytet. Med en kolstump tecknade trollpackan något under flickans ögon, och när hon grät trillade tårarna längs kinderna och förvandlades till vackra, vita pärlor. När trollpackan hade samlat pärlorna i sitt förkläde, och när alla tårarna hade tagit slut trädde hon dem på en tråd. Och flickan kunde aldrig mer gråta.

Alice i Underlandet

tio

2010-04-07T11:23:00.002+02:00

Jag vet inte men jag har alltid tyckt att jag har grinat för mycket, alltid haft för nära till den röda, uppsvällda näsan och svagheten, snor som rinner och slemmig saliv. Jag har alltid haft för lätt för att gråta av ilska, sorg, irritation, frustration. Och nu när jag inte kan längre saknar jag det.

Jag vet inte, men det är som att det inte ligger någon tyngd i mina känslor längre, känslor av förtvivlan eller frustration, om jag inte får interpunktuera med gråt.

Jag vet inte men jag tycker att det påminner om när vi fick ta på oss de helt neutrala maskerna som var vita, och med kroppspråket skulle försöka visa olika känslor, utan att använda ansiktsuttrycken, och det blir samma sak nu, för jag kan inte gråta. Och det är skit.

Alice i Underlandet

nio

2010-04-04T19:57:00.004+02:00

Vi är hela tiden försenade. Vi är offlinemeddelanden på msn och inget mer. Det kanske är något med tidszonerna som gör det.

Alice i Underlandet

åtta

2010-04-04T19:53:00.003+02:00

Jag är en vass kniv mot gulnad kakeldekor i köket. Jag är lösgodis för fyra och nitti på affären som ligger ganska nära, jag är tystnad i ett höghus fyllt av lägenhetsbråk, sena nätter på balkonger, knarkfester och somalier. Jag är ett svart hål på sjätte våningen, ett ingenstans och ett allting, jag är på precis rätt ställe just nu, och det är bra.

Alice i Underlandet

sju

2010-04-01T00:13:00.002+02:00

fyra gånger har jag gått och lagt mig och fyra gånger har jag gått upp igen eftersom jag inte kan sova. Dåligt.

Alice i Underlandet

sex

2010-03-31T22:37:00.003+02:00

och eftersom jag nyss läste myggor och tigrar erkänner jag att jag känner mig lite för mycket som maja var gång jag ser min granne rödskägget. det är så uppenbart ingen hemma i hans kalla fiskögon, det är så uppenbart att hans umgänge och allt springande in och ut ur hyreshuset beror på kriminellt beteende.

Alice i Underlandet

fem

2010-03-31T22:29:00.002+02:00

jag vaknar med huvudvärk för tredje dagen i rad, jag gör frukost naken, går till dagis påklädd och sedan hem igen för att städa. Jag bjuder på te och pepparkakor när hon kommer, min vän från jobbet, och sedan går vi dit för att hälsa på de gamla vännerna.

Ibland tänker jag att mitt hus är byggt av kartong istället för betong, det känns så, som att väggarna är alldeles för tunna och kan rivas sönder när som helst. Min granne på våningen över mig hostar, eller nej, inte ens det, han mer på ett vrålande sätt kräks ur sig slem eller något, och i min fantasi är han besatt av en demon, och det är demonen jag hör.

Om jag omgav mig med kvinnliga författare för att linda in mig i deras värme så är det nu Haruki Murakami jag saknar, jag längtar efter hans språk, efter hans karaktärer, och kanske mest efter nyckelfågeln.

Det är mycket om fåglar nu. Jag håller kreativiteten igång med minst en fågel om dagen. Det betyder ingenting egentligen.

Alice i Underlandet

fyra: to Russia with love

2010-03-30T09:30:00.000+02:00

Det känns som det är extremer och motsättningar som styr världen, ändå kan jag inte låta bli att undra om det extrema är nödvändigt, och om allting alltid måste nå den totala motsatsen innan känslan eller livet är mättat.

Svart och vitt, sol och måne, eld och vatten, dag och natt. Att gå från förtryckt till förtryckare. Att leka enligt öga för öga, tand för tand principen. Att ha berövats allt, kanske, och anse sig i sin tur ha rätt att beröva andra allt. Tunnelbanan i Moskva.

Eller enklare, jag går till mig själv, att ha gått från oskuld och aningslös till att upptäcka sexualitetens makt, att vilja ha allt och ta det.

Varför är måttlighet förkastligt?

Varför måste vi vilja ha allt och lite till innan vi blir nöjda? Kvinnlig sexualitet. Vi fick inte njuta, vi fick inte synas, inte höras. Nu får vi, och då måste vi frossa. När går det till överdrift? När blir sexualitet perversion? När når den kvinnliga sexualiteten den extrema punkten? Och, trots att motsatserna styr världen, är det verkligen dit vi strävar?

Jag tänkte på något Johanna Sjödin skrev om sex mellan syskon, och så tänkte jag att frihet, öppnandet och skamfriheten är det bästa som har hänt människors sexualitet, men är den totala friheten och det totala avskrivandet av gränser verkligen det optimala? Bara för att sexualiteten ansågs vara skamlig i och med den första tuggan av äpplet i paradiset, innebär det att vi verkligen måste djupdyka ner i allt som var förbjudet? Jag ger mig inte in i diskussionen gällande syskonsex, men jag tänker på förhållningssättet som många, kanske framförallt kvinnor, väljer idag, när det gäller sexualitet. Måste det vara allt eller inget?

Hur tråkigt det än låter tror jag det handlar om mognad, och om att åldras. Inte i år, utan i erfarenheter. Inom vissa delar av mitt liv vet jag mina gränser, jag känner till motsatserna och kan låta min kurva sväva fritt mellan punkterna, mer ibland och mindre vissa gånger. Men många områden är fortfarande outforskade, och kanske är det så att man aldrig kan hitta sin väg, sin kurva, utan att ha slagit i de totala motsatserna.

Alice i Underlandet

tre: om att räkna sina steg

2010-03-30T09:26:00.001+02:00

Det snöar. Igen. Jag sitter vid köksbordet och ser på snöflingor som ihopklumpade faller till marken för att smälta till slask. Jag tänker på hur långt jag gått för att stilla mitt hjärta, hur långt jag gått för att försöka stilla rastlösheten i kroppen, men utan resultat. Jag tänker på alla steg jag tagit och hur jag ångrar att jag inte räknat dem. Alla steg jag tagit för vad jag trodde var min egen skull men som egentligen var för någon annan.

Att gå i snöslask i Uppsala, i regn, på torra trottoarer i Stockholm, att gå mitt i natten, ta nattbussen, gå genom mörka gränder, ta en svarttaxi och hoppa av för att vända om, att gå av på fel hållplats och promenera en evighet, att gå på isgata med högklackat i Kumla och stanna på macken för att dricka kaffe och värma sig eftersom det är en lång promenad från stationen till anstalten. Att gå barfota hem i november, medan någon annan, en han, bär mina klackskor.

Att vara plågsamt medveten om varje steg från den alldeles för låga soffan på ett trångt café till damernas, eftersom hans blick konstant vilar på mig.

Och alla jävla infall, alla nattliga promenader för att hinna till bussen, tunnelbanan, tåget, alla språngmarscher på dagtid för att hinna, det är alla steg jag tagit för att hinna till honom, vem han än har varit.

Som: alla hårda ord för hans skor var blöta, det var slaskväder ute och han hade skor av brunt mocka och vi kände inte varandra egentligen. Vad fan gjorde jag där, i den staden, hos honom? Alla hårda ord, men när han sedan frågade ska vi klä av oss, så svarade jag ändå ja för jag ville inte falla från hans nåd. Han var min tredje älskare, jag hade inte lärt mig alla spel män spelar.

Eller: vanvettiga eskapader på grund av olagliga substanser, det var inte jag utan han, en annan han, som använde och kanske var det samma sätt vi använde varandra på. Som man drar i sig tjack. För honom har jag sprungit, gått, åkt en evighet med tåg, buss, taxi, hoppat av, vänt om, börjat från början, tillbaks på ruta ett. Men jag tror inte jag ångrar det ändå. Hans hem var något av en fristad när jag behövde det som mest, för många år sedan.

Och: vindlande gator i en stad någon annanstans, i ett annat land, alla hotfulla skuggor av män vid gathörn, alla ord jag inte vill höra och sedan hela vägen tillbaks för någon som ändå inte vill ha mig där, som bara är arg. Alla ord, igen.

Om det fanns ett sätt, om det gick, så skulle jag räkna alla steg jag gått för någon annans, alltid en hans, skull. Men det går inte, så jag börjar om istället. Jag ställer mig på noll, och så tänker jag att nu har jag gått färdigt. Nu är det någon annans tur att gå för min skull.

Alice i Underlandet